Hösten i Peking ( f d ”framtiden”: hur kunde jag missa bästa rubben nånsin…)

Det var sista kvällen med gänget i Norrköping. Janne lämnar, Traustasson lämnar och inom en inte snar framtid så kommer även Nyman och Kujovic  försvinna. Sedan Fjaulason, Bärkroth och Tekie, fast kanske inte förrän nästa säsong. Det är dessutom snart pensionsdags för Sjölund och Andreas Johansson, det syntes i första halvlek.

Egentligen borde Janne Andersson varit glad över en poäng och att man kom tillbaka så bra i andra ( plus även till Jon Persson för bra analys i CMores studio). Elfsborg hade förmodligen två mål inne: ett som assisterande inte vågade vinka för och ett annat där Anderas Johansson filmar till sig en frispark för att han vet att domaren inte vågar döma annat i den situationen.  Det kunde varit 0-2 och 2-0 och mitt tips 2-2  (i NT:s livevideosändning på fb) var ganska bra, egentligen.

Jag tror säkert att Jens, den gamle HIF-tränaren, kan hålla IFK kvar på en bronsplats, Blåvitt och AIK är alltför starka och MFF vinner.  IFK:s ”problem”, strukturellt sett, är att man lyckats utnyttja en situation maximalt.  Man har fått ”15 minutes of Fame” och troligtvis inte kunnat utnyttja detta så bra som jag önskade. Att man redan pratar om CL är ett oroväckande tecken. Samtidigt är det, i mina avlägsna ögon, den enda chansen att förändra IFK och göra det till en permanent storklubb i Sverige jämsides med de andra medaljlagen.  För de andra, stora inkomstmöjligheterna saknas. Man blir ingen storklubb på begränsade publikintäkter, eller medelmåttiga sponsorinkomster. Ingen tillåts dessutom bli kung i Norrköping. Där finns inga  kungar, ens på Broadway, det finns inga lydiga undersåtar och plebejen flydde staden för decennier sedan. Janne 18 månader av framgångar byggde på stabilitet, få skador, en spelmodell som fungerade prefekt för spelarmaterialet och en duktig tränare. Många spelare nådde sitt allsvenska zenit samtidigt. Nu är de på väg därifrån, åt olika håll.

Det finns säkert vilja men de strukturella förändringar som borde ske verkar inte ha påbörjats. Eller så har de det men jag ser dem ännu inte så tydligt. Lika lite som den här texten handlar om IFK Norrköping, lika mycket handlar den om Norrköping. Den sammanfattar våren men handlar egentligen om hösten, den långa, troligtvis många säsonger långa.

Hur gärna jag än vill att Andreas Vaikla ska vara en trygg sista utpost så känns det inte riktigt så, än. Sebastian Andersson är bara ännu en Joel Einarsson-kopia vad gäller storlek och begränsad talang. En ny tränare utan imponerande CV känns inte heller så där jätte, jättebra.

Säg så här –  IFK/ Norrköping verkar vara alldeles för likt Elfsborg/Borås för att kunna ta steget till den permanenta svenska herrfotbollseliten.

Ps Hösten i Peking är en fantastisk roman som definitivt inte utspelar sig i Peking. Det är tveksamt om det ens är höst.

Annonser

About this entry