Korsbandens återfallsoffer och konstgräs

Det har varit många muskel- och ledbandsskador i fotbollsallsvenskan den här säsongen. I CMore spekulerade man i ifall det var det hårda programmet med tolv omgångar på två månader som låg bakom.

Jag tror inte det. Efter tre månaders försäsong måste man kunna spela 1,5 matcher per vecka i två månader. Kan man inte det får man byta sport.

Två tragiska återfallsoffer för kassa korsband är Haris Radetinac (20 minuter in i comebacken från start) och Norrköpings Nikola Tkalcic (tredje gången men första i höger knä). Här måste nåt gått galet med rehab. Exakt vad är omöjligt att säga men båda de här nya skadorna var inga kraftiga vridningar eller snedbelastningar. Haris såg ut som ett genomtramp, knappast någon snedbelastning över huvud taget.

Men allra andra skador. MFF. Blåvitt, AIK och HIF har alla haft många och långa skador på startspelare. Jag misstänker att konstgräset kan vara en faktor – det mer stumma, knäovänliga och muskel/ledbandskrävande konstgräset kan ligga bakom det stora antalet skador.

För det är ju inte så att spelarna blir svagare, rehabmöjligheterna blir sämre och svårare. herrallsvenska fotbollsspelare borde allmänt sett vara mindre skadade, inte mer.

Varje skada är olik den andra eftersom kropparna är så olika. Vissa behöver ett års rehab för att bli bra oc hså blir det ändå inte bra medan andra fixar det på halva tiden.

Damfotbollen har ännu många fler knäskador och det beror delvis på sämre fysik, mindre utvecklade muskler och svagare ledband. Men kanske inte helt och hållet?  Studien vid Linköpings Universitet som lades fram förra sommaren pekade på att det tog längre tid med rehab på konstgräs. Med tanke på att det blir allt fler matcher, och allt mer träning på konstgräs är detta en koefficient i som kanske inte alla fysioterapeuter i herrallsvenskan räknat med? Att även rehabträningen i mycket större utsträckning måste anpassas till det underlag som man tränar på?

 

Annonser

About this entry