År noll (e. Zl)

Sällan har en förlust känts så definitiv. Det var som semifinalen 1994. I det ögonblick domaren blåste av insåg man att man troligtvis aldrig mer skulle komma att få uppleva något liknande. Det var ett så tvärt och omedelbart avsked till glädje och naiv nationell lycka. Framförallt frontalkrockade drömmarna, de om något mer, bättre, än finare och ädlare. Om att få vara delatig i något ännu större och stoltare ursvenskt ögonblick.

 

Nu väntar en ny tideräkning. Lasse Granquist försökte modelera övergången genom att introducera en slags tyst minut av aktning för Zlatans landslagskarriär och lyckades väl delvis. Tanken var god, om man så säger. I den varma sommarnatten, precis som -94, tänkte åtminstone jag några fina tankar om vad Zlatan betytt för svensk fotboll och svensk integrationspolitik. Just här kan hans betydelse aldrig överskattas.

 

Men det var även slutet på vänsterbacks-kim och Isakssons landslagskarriärer. Den enda av de tre som kanske inte har så mycket att tillföra till hösten är Källström men jag kommer alltid minnas hans känsliga, osvenska vänsterfot.

 

Kommer till och med sakna de två som slutar inklusive Kim Källström. Det är 380 landskamper som sade farväl. Jag hoppas att Andreas Isaksson övertalas att fortsätta. Känns inte  som om Olsen eller Carlgren riktigt är där än – alltså på den nivå Isaksson är. Att han bara är reserv i ett mediokert lag i turkiska ligan förefaller absurt men kanske har han bara en dålig agent.

 

Andreas Isaksson har minst två eller tre år kvar i landslaget innan han börjar ge flugfiskandet alltför stor plats i vardagen.

 

 

Annonser

About this entry