Fusk är fusk om än som svenskt rekord

Det vilar något sjukt och artificiellt över svensk friidrott. En sport full av unken nationalism, fusk och desperata drömmar. ”Umedalskt” tänker jag om den friidrott som annars borde vara en föregångare och ledstjärna.

 

Citerar här ur Friidrott.com:

”Men direkt i första hoppet i Sierra Nevada hoppade Michel fantastiska 8.44 i 1.8 meter per sekunds medvind efter en perfekt plankträff – en förbättring av hans eget fyra år gamla svenska rekord med hela 22 centimeter!
Efter hoppet kom känslorna och en tår men sedan var Michel helt inställd på att få till ett dopingprov för att få det svenska rekordet godkänt.

Trea i världsstatistiken
Därmed är en riktigt svettig OS-jakt över! Med 8.44 avancerade Michel till tredje plats på årsbästalistan och har verkligen en realistisk chans på medalj i Rio. Och att till slut få revansch för den försmädliga centimeter som skilde till en OS-medalj i London 2012 då han slutade fyra på 8.11.”

Medan vi inväntar resultatet av dopingtestet (och hoppas att det dels kom mer än en tår i rören och dels att testet är mer tillförlitligt än de som friidrotten annars begåvas med) bör vi begrunda följande.

Att komma fyra i London var en fantastisk prestation – det var dock den sämsta längdhoppstävling i stora mästerskap på 40-50 år. Mätt i just längd.

Är man verkligen en realistisk medaljkandidat ifall man slår rekord och överträffar sig själv under omständigheter som är så nära fusk man kan komma? Längd och höjdhopp är tävlingar präglade av tur och tillfälligheter. Mediokra svenska tävlande kan ta bra placeringar och sedan leva finansiellt och medialt på det enda, enskilda, turliga hoppet en hel karriär.

Jag har allt svårare att gilla friidrott och den desperation som präglar den en gång kanske allra finaste idrottens allt snabbare förfall och moraliska morän.

Annonser

About this entry