Den europeiska friidrottens misslyckande

Göran Palm var inne på det i en dikt redan för 45-50 år sedan – hur ska friidrotten hantera sitt misslyckande?

Det verkar som om man i Sverige gör det med SD som ledstjärna. Sveriges bästa friidrottare kommer troligtvis nekas en Rioresa. För att hon är en svart kvinna och muslim som vägrat vara så nationalistisk (så svensk) som media och sponsorer indirekt krävt. Så länge hon sprang hem medaljer och höll käften var det OK, när det kom ut att hon inte var så svensk som förbundet och Hammarby påstått var hon inte längre lika välkommen. Att hon blivit frikänd från dopinganklagelserna har naturligtvis inget med det här att göra…    …en gång svart kvinna och muslim alltid svart kvinna och musilm.

Ser på gymmet Eurosport sända från Friidrotts-UEM i Tiblisi. Varför man sålt det dit kan verka förbryllande ifall man ser TV-produktionen. Det är troligtvis inte meningen att förlöjliga deltagande ungdomar oc högst eventuella TV-tittare men man gör det. TV-teamet verkar ha tre kameror. Två som ger översiktsbilder av arenan, den bruna, åkerliknande innerplanen plus det tiblisiska landskapet och så en handkamera. man försöker följa idrottare på innerplan och det känns gamla misslyckade Super-8 filmer, med något bättre upplösning men med samma instabila ”åkningar”…

Löpgrenarna avgörs utan klocka i bild. När resultaten kommer upp i bild (jag såg att svensken Ragnar blev trea i slägga) kör man de åtta främsta i tio sekunder, klipper sedan de fyra andra i finalen i fem sekunder också tillbaka till de åtta första. Och upprepar det i ungefär en minut.  Innovativ TV-produktion. Man har dessutom två jättelika kaniner som hedrar medaljutdelningen med sin uppenbara fysiska närvaro. Jag ska inte påstå att kaninerna stjäl medajutdelningarna men de är uppenbarligen de tomma läktarnas publik- och producentfavoriter. Vad tyckte Ragnar Carlsson, är släggkastare speciellt förtjusta i fyra meter höga, bruna kaniner med skrattande min?

Där är europeisk friidrott i dag. Det känns extra illa i själen då jag just kommer tillbaka ifrån Berlin och alla de idrottsreliker som fortfarande existerar där, gamla minnen av ett land som DRR vilket just satsade på idrottsnationalismen som enda och framgångsrika exportvara.  Ett land, och en nationalism, som enbart peakade i tävlingar som OS. det ger en väldigt fadd smak i munnen.

 

 

Annonser

About this entry