Aregawi och ”SD-fieringen” av svensk elitidrott

De flesta händer Kung Carl Gustaf skakat när han gratulerat till svenska idrottsmedaljer har även hållit i dopingpreparat. Låt oss begrunda detta nu när det beslutats att landets bästa friidrottare nekas tävla i OS i Rio eftersom det enligt förbundets ordförande ”inte är tillfredsställande att ta ett dopingklassat ämne bara veckor innan det har godkänts.”

Ordförande Björn O. Nilsson och hans administrativa anhang har inte enbart gett dubbelmoralen ett ansikte. De har i dag även stämplat in som ett gäng falska och i förlängningen rasistiska idrottsledare.

I 50 år har svenska friidrottare (och andra elitidrottare) dopat sig. Ofta regelvidrigt, ibland som gränsfall det vill säga man har lagt sig så nära gränserna som bara möjligt. De flesta individuella svenska idrottsframgångar i idrotter där uthållighet och explosivitet är avgörande var dopade då de skänkte ära och stolthet åt Sverige.

Nästan alla svenska friidrottsrekord under 30 år (1970-2000) slogs tack vare olika former av doping. Ganska många av ”Nilssons rekord” är fortfarande satta av friidrottare som var dopade när de blev bäst, hyllade och prisade. Ifall vi nu även skall inkludera moralen att förbättra sig med tillåtna preparat – kommer någon individuella svensk idrottare undan?

Allt det här vet Björn O. Nilsson. Han vet också att i princip alla svenska idrottare som åker till Rio gör vad de kan för att ligga så nära de uppsatta gränserna för doping som det bara går – möjligtvis med undantag för lagidrotternas laizzez-faire-lirare. Ändå undanhåller han fakta, undanhåller han sanningen och han väljer att straffa en idrottare för att hon är inte tillräckligt svensk, för att hon, misstänker jag,  inte är tillräckligt mycket man och inte är vit. Udner alla omständigheter är de skäl som givits rent skitsnack – det finns inte annat ord för motiveringen.

Jag kan inte se Björn O. Nilssons och Friidrottsförbundets beslut som något annat än en SD-fiering av svensk idrott. Det är djupt beklagligt. Inom kort eller långt in i framtiden (det lär tyvärr dröja) kommer detta beslut framstå som en av de mest sorgliga och skandalösa kapitlen i svensk idrottshistoria. Fullt i klass med då idrottare mobbades och motarbetades på grund av deras ras, religion eller politiska övertygelse.

Jag skulle vilja se svenska OS-idrottare hota med att bojkotta OS ifall inte beslutet ändras och Aregawi får åka. Jag skulle vilja att svenska idrottare förstod att de har ett ansvar långt bortom prestation och placeringar, bortom kändisskap och rikedom. Jag tror tyvärr inte svenska idrottare vågar eller vill använda den makt de har för att få tillstånd rättvisa. För svenska elitidrottare är förmodligen rekord viktigare än rättvisa.

 

Annonser

About this entry