Fusk är en del av idrottens DNA

 

Enligt Mats Wennerholm i Sportbladet är det ”den största härvan sedan muren föll”. Jo, det står så i underrubriken och syftar på  den systematiska dopningen i Ryssland. Wennerholm och andra av den rena svenska idrottens medlöpare är uppbragda. Unga ryska män och kvinnor hängs ut som fuskare och brottslingar.

 

Vilket de ju är, ryssarna alltså. Fast borde vi inte fråga oss varför och hur ensamma de egentligen är?

 

Vi behöver inte fråga oss varför Putin fuskar. Han vill vinna och håller på med en rad olika maktspel som liknar intriger och konflikter från Kalla Kriget. Han gör det för att lättare kunna styra Ryssland. Att skapa internationella konflikter för att stärka makten nationellt. Framgångsrika idrottsryssar är en del av det spelet.

 

I det sammanhanget borde det vara lika självklart som för Aregawis svenska idrottskamrater att bojkotta OS som för att FIFA att flytta Fotbolls-VM 2018. Och 2022 samtidigt. Det kommer dock aldrig inträffa och en av förklaringarna till det läser jag nu om i Rory MacLeans bok ”Berlin”. Muren byggdes enligt den östtyska propagandan inte för att stoppa de tiotusentals som flydde till väst varje vecka utan för att skydda östtyskarna mot ett kapitalismens krigsanfall mot deras fria, idealiska samhälle.  OS, VM och andra megajippon förklädda till sport fungerar ungefär på samma sätt. Vi som tittar storögt tror det är en idrottsfest, en fotbollsmatch men egentligen är det precis tvärtom – det är i grunden allting utom lek och fest, trots vad Wennerholm och hans kollegor skriver och upphetsat skriker ut!

 

Så måste jag fråga mig om vi verkligen ska döma människorna som fuskar? Jag vill snarare skjuta skulden på de samhällen som skapar och indirekt tvingar människor att fuska. Visst, du har en fri vilja men under vissa omständigheter och hur fritt och hur stort är i så fall ditt individuella val?

 

För sovjetiska idrottare har säkert valet varit ungefär som för de östeuropeiska idrottarna under Sovjeteran: antingen tar du de här pillerna, skaffar dig, familjen och släkten ett drägligt, relativt lyxigt liv eller så får du gräva med spade i urangruvorna i Ural eller Wismut.

 

För Aregawi och många av hennes afrikanska konkurrenter är friidrotten och den nya idrottskolonialism kanske en fråga om överlevnad för hundratals människor. En del är för den skull beredda att dopa sig, andra att leva som gästarbetare långt från familj, släkt och klan. Från landet, kulturen och rötterna. Det är förmodligen inget man vill men som man indirekt tvingas till.

 

Likadant de omfattande dopingprogram som fanns på de flesta amerikanska universitet under 1900-talet. Inte att det var Universitetens program men för att locka svarta sprinters ut ur gettona måste man kunna erbjuda något mer än ära och en utbildning många ändå inte kunde tillgodogöra sig. Man måste erbjuda pengar, rekord, ett nytt liv.

 

Det är i det perspektivet vi skall se svensk och skandinavisk doping, inom friidrotten och inom de flesta konkurrenskraftiga, hyfsat globala idrotterna i dag. Har du talang måste du en dag bestämma dig: att satsa allt på att bli så bra som möjligt eller att endast bli begränsat bra. Skillnaden är olika former av doping, laglig eller olaglig. Ett kost tillskott är doping ett annat inte. 150 i ett blodvärde är doping medan 149 är vad t e x många nordiska längdskidåkare strävar efter.  För att bli bäst.

 

Jag kan gå så långt som att påstå att idrotten eget DNA innehåller fusk – i en så genomgripande konkurrenssituation där alla hela tiden försöker överträffa varandra och insatsen hela tiden ökar måste fusk vara en del av idrotten.  Indirekt definierar det idrotten, att de flesta kommer förlora och alla kan inte acceptera det.

 

Kanske borde man förbjuda all annan idrott än golf…

 

 

Annonser

About this entry