Det akuta behovet av Jens

Det är med stor glädje jag återser Jens i MFF. En trevlig, och duktig yrkesman, oavsett var. Dessutom inom  ett område där MFF ligger långt efter, långt efter även andra allsvenska klubbar. Bakom Norrköpings guld låg bland annat väldigt många timmar av analyser – i detalj, inför varje match av både lag och alla enskilda spelare.

 

Då inte uppenbara saker som att Östersunds vänsterförsvarare Dennis Widgren direkt eller indirekt är upphov till två av tre baklängesmål och 75-80 procent av motståndarnas kvalificerade målchanser (min egen ovetenskaplig uppskattning men som jag tror att Elfsborgs analytiker delar med tanke på att man i princip enbart anföll på vänsterkanten och satte extremt hög press just då Widgren hade bollen). Eller att en av allsvenskans forwards i princip missar alla frilägen eftersom han skjuter utanför över 90 procent av tillfällena. Eller att Ole Söderberg är väldigt duktig på skott men inte har modet, eller tekniken, ( förmodligen brister det i båda) att dominera i luften.

 

MFF har problem med motståndarnas fasta situationer och speciellt hörnor. Har haft det länge. En orsak är att Anton Tinnerholm är en svag närkampsspelare som ofta vänder sidan till i trängda lägen eller då han borde blocka. Det är rätt anmärkningsvärt på den här nivån. Pa Konate är också alltid underlägsen sina motståndare när det blir fysiskt. Men det har varit ännu värre, med Rodic och Eikrem centralt.  Mer om detta i egen text.

 

Kjertansson tyckte inte att Kalmar skapade något utöver målet – jag räknade till fyra, fem utmärkta målchanser som förvaltades dåligt. Och nio avslut är mycket för att vara Kalmar.

 

Jag tycker dock inte att  Arnason och Bengtsson är dåliga, tvärtom är det deras individuella skicklighet som många gånger räddar MFF. Det försvarsmässiga problemet är förutom ytterbackarna att (som Anders kommentar belyste) mittfältet med automatik sjunker alltför lågt och sitter i backlinjen. Även då Kalmar endast anföll med två spelare gjorde de sju MFF-arna likadant. Sjönk ned istället för att gå upp och ta bollen och så kom det ett instick på den djupsledslöpande lagkamraten som fick bollen rättvänd i straffområdet. MOT SJU MFF-are!!! Det var parodiskt.

 

Även när det enbart var tio minuter kvar av ordinarie speltid var MFF-arna främst intresserade av att sjunka ned och ligga lågt istället för att pressa och erövra bollen på mittfältet. Den här passiviteten är förödande, både för laget men även för de frustrerade enskilda spelarna. Spelare som Berget, Adu, AC och Lewicki är inga som vill ligga rätt och vänta när laget ligger under – det är spelare som vill vinna boll, inte stå och titta på motståndarna.

 

Vad gäller Kjertansson så har han stora brister i det fysiska spelet. Tar man kroppen försvinner han helt. Jag gillar att han ofta försöker avsluta på en touch men han är inte tillräckligt kraftfull som forwardskomplement till Rosenberg.

 

Jens behövs i MFF. MFF behöver hans analysförmåga av utespelare och strukturer. Däremot är jag inte så säker på att alla i MFF:s organisation inser hur viktigt Jens kommer bli. Det är inte en organisation som gjort sig känd för nytänkande och att låta påverka sig av saker eller personer som inte tillhör ”MFF-familjen”. Dessutom är Jens en människa som inte kommer att acceptera att man inte tar till sig och använder det han bidrar med. Förhoppningsvis är det här början på en lång och lycklig relation men jag kan även tänka mig att den blir kort och problematisk, beroende på vem som vinner maktkampen. Kanske är det ett led i Daniel Anderssons förberedelser för att bli enväldig manager 2017.

Annonser

About this entry