Rio inte värst

Tyvärr är det med rätt stark avsmak som jag närmar mig OS i Rio. Inte för att IOK och värdlandets korruptionen, fusk och svek varit större än tidigare men för att allt i informations- och kommunikationssamhällets tidvarv blir så uppenbart, så omedelbart.

 

OS var inte bättre då kvinnor inte fick vara med eller människor som tog emot ersättning för att idrotta. Det var inte bättre då flera av de bästa länderna eller de bästa idrotterna inte var med på grund av utrikespolitiska skäl. Det var inte bättre när i princip alla friidrottsmedaljörer och tävlande i uthållighets och styrkesporter var dopade.

 

Det var lika falskt och fuskigt, det verkade bara inte vara så förut. Troligtvis var de minst korrumperade och bäst använda investeringarna i de enda spel jag faktiskt följt på plats – Barcelona 1992. Ändå hade förmodligen staden aldrig fått spelen ifall inte OS-bossen Samaranch hade trott han kunde casha in på den träskmark han hade köpt upp söder om staden och där han krävde att OS-byn skulle byggas.

 

Jag hör på radion om hur Brasilien skitigt i all utfästelser som har med miljön att göra, liksom Sydkorea gjorde för 28 år sedan. Eller Ryssland 2014. Förhoppningsvis passar inte Brasilien på att invadera ett grannland under OS men det är väl bara det som fattas. Man har tagit pengar från sjukvård och skolor för att bygga OS-arenor som i många fall kommer stå och förfalla efter de här olympiska lekarna. Eleverna ockuperar sina tomma skolor i protest emot att lärarna inte får lön och elen stängts av. Det känns inte som om de här lekarna längre är värda sitt pris. Och jag är en av dem som man räknar med ska betala och betalar – bland annat i form av en dyr TV-kanal som jag inte kan se.

 

Ur svensk synvinkel har väl sällan eller aldrig en trupp varit så dålig ur  guldmedaljsperspektiv? Priset, även rent historiskt, tas väl av de fotbollsspelande pojkar man lyckats skrapa ihop och som Sportbladet sänt stjärnreportern Robert Laul att intensivbevaka. Några år och några kilon färre och Laul hade tagit plats på bänken, ungefär som när sporttidningschefen Torsten Tegnér spelade OS-hockey 1920 för att han kunde stå på skridskor och dessutom hade råd att äga ett par.

 

Jag tycker det är olustigt att en kvinna inte tas ut för att hon inte försökt vara tillräckligt mycket svenska och en annan får åka för att hon i åtta år överdoserat nationalism men idrottat som en amatör. En tredje får åka enbart för att hon spelar tennis och det finns säkert flera och lika absurda uttagningar och nekade resor.

 

Att spelen går i en  kanal som jag betalar en massa pengar för men inte kan se i min dator för att kanalen och min Kabel-TV-leverantör inte kommer överens om några kronor gör inte tävlingarna mer attraktiva. Jag tror jag kommer följa OS i kvällstidningarnas OS-guider – de gillar jag. Dessa tjocka bilagor om tips, hopp och ”pers” utgör en slags idrottslig hägring av vad spelen hade kunnat vara och är – så länge de inte startat. I samma ögonblick de första tävlingen genomförs bryts illusionen och verklighetens snuskiga elitidrott uppenbaras, framförallt i en kanal jag inte kan se.

Dessvärre är det dock så att det värsta har vi framför oss – när alla världens idrottande ungdomar ska leka och tävla i länder som Ryssland och Qatar. De tävlingarna kommer troligtvis få oss att längta tillbaka till Rio-OS

Annonser

About this entry