En flykting korsar sitt spår

Jag minns Rikard Norlings första match som MFF-tränare. Ett ungdomslag mötte Elfsborg och alla dess dåvarande stjärnor. Kan det ha varit Pa Konates debut?

Efter slutsignalen invaderade jag och Johan Orrenius planen och hälsades hjärtligt av Rikard med några poetiska satser om återföreningens glädje och spänningen i ett nytt oskrivet kapitel.

Det enda en tränare kan vara säker på, har Cruyff sagt, är att han ska få sparken en dag.  Jag tycker att Rikard klarade av den biten väldigt bra i MFF. Jag beundrar honom för att ha hade modet att våga där de flesta andra kollegor varit passiva vittnen mot processen som riktats mot dem. Samtidigt säger det en del om yrket, du är en flykting och nomad. Varje match kan vara den sista, eller första i ett nytt kapitel. Uppbrottet, att återförenas med sig själv som rättslös och tränarproletär är både spännande, berikande och säkert förfärligt.

Rikard Norling är kanske landets främste fotbollstränare. Jag hoppas att ödet och turen belönar honom rikligt för det.

Annonser

About this entry