Innan den allsvenska panikångesten sätter in

Det är den tiden nu, i allsvenskan. Äpplena börjar mogna, rönnbären skriker i mörkröd skräck inför trastarna och grindarna som för inte så länge sedan markerade de oerhörda skillnaderna mellan allsvenskan och de sämre planerna står vidöppna. Men ännu så länge  försöker man hålla ångesten borta. Det går ganska dåligt. Man försöker se ut som ett lag i behov av poäng, inte det desperata gäng som har mardrömmar om degradering. Klubbarna har tvångsmedicinerat med nya spelare och ibland även nya tränare, effekten låter vänta på sig. Och nu har jourapoteket stängt för säsongen!

 

Östersund spelar ut Djurgården ordentligt för att sista tio blott och bart försvara ledningen. Men stockholmarna ser ängsliga och oroliga ut även på offensiv planhalva. Det ser ut som om man försöker spela snabbt och på ett tillslag  med långa bollar men mest är det nog bara rädslan att tappa bollen på egen planhalva. Så man spelar långt och högt och alltför snabbt.

Höie markerar sitt missnöje med att ingen vågar möte så han skickar ut bollarna ( minst tre gånger) över sidlinjen på ren vilje istället för rakt upp i banan. Ranégie och Magnus Eriksson spelar fult och en sistnämndes enda lyckade aktion är då han har turen att filma till sig en varning på en hemmaspelare. Det kanske inte ens var meningen? Backlinjen blir uppsnurrad gång på gång, mittfältarna är trygga så länge de markeras bort. Det är som med rasismen – man är tillfreds med att skylla på någon annan eftersom man känner sig sviken även av sig själv.Du vill undkomma skulden fast du är kvalitetsmässigt häktad i väntan på slutomgångarnas eventuella åtal.

Hade DIF mött en motståndare med bra avslutare hade man förlorat väldigt stort istället för med endast 1-0. Aly Keita gör dock två bra räddningar. gillar honom, kan han bli mer stabil har han hög potential.

Storklubbskonkurrenten i kvalträsket, Helsingborg, ser mycket bättre ut. För tredje matchen i rad är man värda minst en poäng men de defensiva bristerna är alltför tydliga. Återigen är backlinjen vek och Tomer inte allsvensk i alla aktioner. Som vid matchen enda mål som han möjliggör genom ett misslyckat försök att ta fånga eller boxa eller tippa bollen. Tomer misslyckas med allt detta och det är taskigt att dissa Bindelöv för något han inte är fullständigt ansvarig för. Han ska inte gå upp när Tomer ropar utan endast screena bort motståndaren – vilket inte är så enkelt när man är 19 år och grovt oerfaren.

Matchen är lika usel som vanligt men HIF:arna på svenska Fans har förberett sig: på deras tiogradiga betygsskala är 3 lika med urursel. Fem är underkänt! Förstår självfallet att man en sådan här säsong måste ha fler negativa betyg men att ha två steg sämre än urusel – hur dålig kan man vara, i Helsingborg?  I alla fall så dålig att Kalmar enligt Peter Swärd gör säsongens sämsta match men ändå tar tre poäng på bortaplan.

Sämst är nog ändå denna lördag Leicester –Arsenal: förra säsongen etta och tvåa som båda tappade poäng i premiäromgången.  I 80 minuter skapas det i princip inte en enda målchans. Sedan börjar Arsenal satsa framåt och blotta sig bakåt. De skapar ett par bra chanser, Leicester har en bra avslutschans och vad som liknar en straff. Det var tio minuter spännande, underhållande fotboll men de första 80 var rena horror-matchen. Den får mig att tveka om EPL – vill jag verkligen se fega topplag i huvudsak ägna sig åt att ligga rätt och försvara en poäng?

Det är samma känsla som får mig att tveka inför allsvenskan – det är inge kul att se traumatiserade  spelare försöka  spela fotboll när man bara vill tjonga iväg bollen och stiga på bussen.

Det blir en jobbig höst!

Annonser

About this entry