England på väg mot en ny storhetstid

EPL skördar offer. Sådana är definitivt atmosfär, sång och alla de som inte har råd att gå på fotboll. De, folket, kommer förmodligen inte tillbaka även om biljettpriserna och spelkvalitén skulle börja rabatteras. Ett annat mer exklusivt offer är den en gång så stolta engelska landslagsfotbollen. Det kommer fram talanger men de är helt enkelt inte tillräckligt bra på internationell nivå, utan sina medspelare i klubblagen. Det mest notabla är väl att det inte finns några riktigt bra engelska coacher. Faktiskt ingen. Alan Pardew och David Moyes är skottar, Brendan Rodgers nordirländare.

 

Så när engelsmannen Sam Allardyce  (den kanske ende överlevande företrädaren för 1980-talets ”kick-and-rush-fitba”) tar ut sin första landslagstrupp är det ungefär precis som man förväntat – han ratar unga talanger och satsar på gamla beprövade gubbar med stabbig bollkänsla. Nåja, lite överdrivet men jag har lika lite förtroende för Big Sam som jag hade för Erik Hamrén efter Holland (b): fungerade bra med mindre klubblag men svårt att hantera omklädningsrum med stjärnor och media som ställer krav.

 

Jag tycker att EM med all önskvärd tydlighet visade några saker: att ytterbackarna från Spurs inte håller defensivt och att man behöver en riktig målgörare. Harry Kane har aldrig lyckats internationellt, Lallana är inte tillräckligt bra, Rooney är en knäskada och fem, sex år för gammal. Walcott är ingen målskytt och inte heller Sturridge även om han kan göra mål och är en förträfflig spelare – men en bra boxspelare saknar England.

 

Plus är förutom Sturridge även Sterling och det unga innermittfältet. Kanske kan Rooney spela på toppen av diamant som ettrig defensiv tredje forward och utmärkt framspelare? För Rooneys högst eventuella framtid och speltid är här, inte i Man United.

 

England kommer säkert gnata sig till VM men det är ju inte det som är grejen – har man några av världens bäst betalda spelare i världens hårdaste liga krävs mer. England har åkt ut de senaste två turneringarna väldigt tidigt på grund av dålig matchcoachning och jag ser ingen som helst möjlig förändring med Sam Allardyce. Tvärtom. Å andra sidan har England just kvalitéer att spela mer på omställningar med stora mittbackar och lirare som Sturridge, Welbeck och ett helt knippe bra mittfältare från Arsenal. Så ifall Allardyce vågar kan England bli bra redan nu men det krävs mod och disciplin.

 

Det är också märkligt att ett så rikt förbund som engelska FA inte satsar mer på talangerna men jag förmodar att det har med de starka klubbarna att göra. Att inte ens de är speciellt engelska längre, mer än till namnet. På så sätt är Brexit bra för engelsk landslagsfotboll – det kommer göra att stjärnorna flyr, klubbarna blir fattigare och på sikt tvingas satsa på engelska talanger – talanger eller relativa engelska stjärnor som dessutom kan få möjlighet att utvecklas på kontinenten.  Men det kommer ta kanske tio, tolv år innan vi ser den stora skillnaden.

 

Truppen:

Goalkeepers Fraser Forster (Southampton), Joe Hart (Manchester City), Tom Heaton (Burnley).

Defenders Gary Cahill (Chelsea), Nathaniel Clyne (Liverpool), Phil Jagielka (Everton), Danny Rose (Tottenham), Luke Shaw (Manchester United), Chris Smalling (Manchester United), John Stones (Manchester City), Kyle Walker (Tottenham).

Midfielders Dele Alli (Tottenham), Michail Antonio (West Ham), Eric Dier (Tottenham), Danny Drinkwater (Leicester), Jordan Henderson (Liverpool), Adam Lallana (Liverpool), Wayne Rooney (Manchester United), Raheem Sterling (Manchester City), Theo Walcott (Arsenal).

Strikers Harry Kane (Tottenham), Daniel Sturridge (Liverpool), Jamie Vardy (Leicester).


About this entry