Livet, en tisdagsmorgon i början av september 2016

Vaknar, drar upp rullgardinen, öppnar dörren och möts av detta!

Vaknar, drar upp rullgardinen, öppnar dörren och möts av detta!

Ibland stannar jag upp, mitt i livet, i vardagen, stressen, i tidshetsen  och inser hur oerhört priviligierad jag är. Inte enbart för att jag lever utan även hur jag lever. Jag är för fan lycklig! Dags för själslig skärmdump på Maxtiotår!

 

Jag får träna fotboll med killarna i Gröstorp utanför Simrishamn som jag nästan kunde varit farfar till men som jag möter likt en jämlike och jämnårig när jag ska rädda deras avslut. Det är den där saken mellan oss, bollen, som suddar ut alla olikheter, allt främmande för några tiondelar, allt mer för varje träning.

Mitt mål på Impevallen måndagen den 5:e september 2016. Solen på väg att gå ned över planen och grannen, naturreservatet Impan med betande tjurar, får, biologer och en och annan fågelskådare. Fast kanske inte just då, efter vår träning när den svenska fanan hängde slak.

Mitt mål på Impevallen måndagen den 5:e september 2016. Solen på väg att gå ned över planen och grannen, naturreservatet Impan med betande tjurar, får, biologer och en och annan fågelskådare. Fast kanske inte just då, efter vår träning när den svenska fanan hängde slak och nymånen markerade ett överambitiöst försök att överlista mig, målvakten, och mitt vänstra kryss .

 

Att inte enbart accepteras utan även välkomnas, trots att vi är så olika på många sätt är stort. Det är en sorts integrering som jag sätter oerhört värde på. Kände likadant när jag tränade med CK Fix i Helsingborg tidigare i sommar. Där var jag inte så gammal utan framförallt annorlunda men ändå (så fort de insåg att det där jag hade runt halsen faktiskt var en slags cykelhjälm) välkomnades jag som en i gänget. Stänkskärmar och orakade ben till trots…

 

Det är det finaste med idrotten, förutom själva idrotten förstås för all idrott är i begynnelsen lek och lek förändrar oss. Idrott gör en snällare, lyckligare, vänligare – ifall man vill.

 

Det kan tyckas märkligt att skriva detta en morgon när Sverige och Holland ska spela VM-kvalmatch på Friends och det gäller så mycket mer än lek och glädje. Att insatserna, framförallt den holländska självbilden står på spel. Efter fiaskot i EM tåler inte nationen fler misslyckanden.

 

Själv sitter jag på mitt sovrums utetrappa av mittmålad trä, hos vännen Texas i Kivik: cirka 15 meter från Östersjön vars kluckande enbart tävlar med fågelsången om herravälde i ljudbilden. Soluppgång, frid, skönhet, och faktiskt mitt Sverige. Det finns mer. En liten båtmotor tänder till i hamnen en bit bort, 10 000 meter ovanför mig hörs det svaga,  ljusa mumlandet av ett flygplan, två rytmiska metallstavar möter asfalten ett kvarter bort.

 

Fast Sverige är också kvällens elva beslutsamma män, orkestrerade av två av landets främsta idrottsledare som jag även har lyckan att känna.  En av de första gångerna vi träffades, på en konferens om idrottare och karriärbyte, sa Janne Andersson att han allra helst bara ville träna unga spelare, innan de tagit steget över till seniorålderns tilltagande tvång på prestation och ja, självbild. Att fostra och utveckla var mer spännande än att vinna. Att han nu debuterar som förbundskapten för herrfotbollslandslaget är en högoddsare, utifrån det han uttryckte på Högskolan i Halmstad för ganska exakt nio år sedan.

 

Maths Elfvendal hade jag aldrig träffat om det inte var för Janne, förra sommaren i Norrköping. Och att  han var fb-vän med en annan målvaktslegend från umeåtrakten, Petter Augustsson. Maths är en människa som man instinktivt gillar, från första stunden. Han lyckas förena ödmjukhet med extremt höga personliga målsättningar, pratar lika gärna om drömmar som om vikten av realism. Precis som Janne är han lyhörd och samtidigt oerhört kunnig – det är ovanlig en mix som ofta leder till stora framgångar.

 

Patrik Sjögren på Sportbladet har skrivit en fin text om Maths och hur stort det är för honom att sitta på bänken i kväll, läs gärna den.  När jag läser om den nu denna morgon i soldiset över Östersjön och tio svanar landat och guppar omkring framför mig tänker jag att kärlek och idrott är ganska lika varandra, väldigt lika varandra och förefaller vara exakt lika komplexa och okomplicerade samtidigt. Det är väl bara att idrott ofta verkar vara lite mer lojal och pedagogisk än kärleken – att vi faktiskt lär oss något om oss själva ( på gott och ont)  medan vi väl aldrig riktigt fattar vad som händer med oss när vi möter och mister och möter kärlek.


About this entry