Varför drömmer jag om Mou?

Det händer inte så ofta, kanske har jag aldrig gjort det men i natt drömde jag om José Mourinho. Det är lätt besynnerligt.

 

I förrgår, under en av många långa diskussioner om fotboll och livet, hos Texas i Kivik hävdade jag att det finns luckor helt utan logik i fotbollen, i all fotboll. Jag tror ämnet var varför Man United gav Moyes pengar till Flamini och inget annat medan Van Gaal fick 4 miljarder. Varför? Och att Van Gaal var helt fel tränare för klubben ( något som jag påpekade före tillsättningen – har jag nämnt det förut? J).  Ett företag som omsätter 5 miljarder och anställer en vd som är så totalt fel i förhållande till allt vad klubben står för: tradition, värderingar, fotbollsfilosofi, ledarskap och relationer till medarbetare  – hur tänkte Man United här?  Det troligaste är att de inte tänkte alls – under alla omständigheter det är en gåta!

 

Kan det vara så att Robinson och de andra som styr klubben trodde att de kunde kompensera ett katastrofalt vd-val med att vräka pengar över honom? Att pengar alltid hjälper?

 

Att Mou plötsligt misslyckades i Chelsea är för mig en annan sådan ”oförklarlig” sak. Plötsligt går allt åt helvete och det skär sig mellan spelarna och den tränare som kanske är bäst i världen på att skapa starka lag och och starka omklädningsrum.

 

Jag förklarade att jag lika mycket som jag beundrar honom som tränare tycker han verkar vara en ganska hemsk människa. Eller så har han en lite ansträngd relation till förluster. Och när Chelsea började förlora kunde han kanske inte hantera det, personligen. Att det gick ut över spelarna?

 

Det hjälpte nog till att jag på gårdagens träning med Gröstorps IF  själv fick utforma ett av momenten, så att jag blir ”matchfit”. Jag ”hittade på en med ”inåtskruvade frisparkar från båda kanterna, för att få upp tempot i övningen, det fysiska spelet och självfallet att jag fick träna på att gå ut på höga bollar i trafik: fyra försvarare, fyra anfallare som turades om eftersom vi var 15  med mig på träningen. Behöver träna detta – har inte gjort det på ett år och övningen fungerade bra för alla,  kändes det som.

 

Kanske var det förtroende jag fick av tränare Jonas och gänget, och som jag är nästan rodnande tacksam över, som gjorde att jag plötsligt drömde om Mou? Blotta den tanken är värd ännu en ny rodnad.

 

Ps vad drömde jag då. Jo, jag var spelare som aldrig spelat mer än en tävlingsmatch och efter en träningen sa han att jag var värd en chans i A-laget – ungefär vad jag drömmer om med Gröstorp. Mou och jag stötte hela tiden på varandra i en liten stad med många märkliga möten, sammankomster, gränder, takterasser och trähus. Det var lite som en deckare, vi sågs, han försvann jag gick vilse, och så plötsligt möts vi hos en gammal spådam i ett ruckel. Han sökte något, en hemlighet, en filosofisk förklaring eller något annat, tror jag medan jag var väluppfostrad, hövlig, förundrad och nyfiken ung spelare.  Väldigt underhållande, inget läskigt, bara mystiskt.

 

I morgon eller på lördag ska jag skriva om Pep, som är min egentliga favo som tränare. Vi får se ifall jag hinner drömma om honom innn dess.

 


About this entry