Två rättvisa derbysegrar

Simultansupportern i mig ser två matcher samtidigt. Först på en fullsatt, knökfull  Sir Tobys-pub, just bakom fem väldigt högljudda Rangerssupporters. Jag kom strax före Celtics första mål, försvann efter 3-1 och hoppas inte det blev jobbigt där efter 5-1. Celtic var minst en klass bättre och borde stängt matchen tidigare men på sin egentligen enda målchans reducerade Rangers strax före paus.

 

Två gamla EPL-spelare från Fulham och Aston Villa hade lekstuga: Dembele och Scott Sinclair. Såg väldigt bra ut långa stunder men det ska naturligtvis inte alls räcka mot Barça på tisdag. Ska ändå försöka se den, på en celticpub, i London.

 

Framförallt andra halvlek var grymt underhållande  i Manchesterderbyt, vilket jag såg hemma på ena skärmen och hade slutet på Old Firm på den andra. Chanser åt båda hållen, hela tiden. Man City borde avgjort på alla fina kontringslägen men den stora segern var att Pep utmanövrerade Mou i första halvlek – detta var en ren tränarseger.

 

Samtidigt spännande hur nervös och ängslig Claudio Bravo var. Han var medveten om att det krävs att nya , icke-engelska målvakter går ut och dominerar straffområdet. Så chilenaren försökte det och gick ut på en boll han inte behövde. Hade visserligen också oflyt med en lagkamrat som inte försvann men felet är Bravos i lika hög gras som målet var Zlatans.

 

Han var också ute två gånger som kunde avgjort matchen till Man Uniteds fördel:

Dels stämplingen av Rooney, dels utrusningen trots att den egna lagkamraten var först på bollen. Rusar du ut så ger du inte din lagkamrat många alternativ utom att hålla bort anfallaren och hoppas du är snabb. Det var inte Bravo här och kvitteringen var nära.  Tvåstora, över ambitiösa missar alltså!


About this entry