En inte helt vanlig lördag i mitt liv

Gröstorps IF, september 2016 efter att just ha säkrat kontraktet. Jag är den där utan frisyrgelé...

Gröstorps IF, september 2016 efter att just ha säkrat kontraktet. Jag är den där utan frisyrgelé…

I går debuterade jag i Division 6 Sydöstra Skåne. Gröstorps IF kunde och var så illa tvingade att med två matcher kvar säkra kontraktet mot Blentarp – laget som skiljer oss från det ångestfyllda kvalstrecket. Blixtinkallad hade jag bokat om flyget från London som naturligtvis ändå var försenat, trots att det var lördag. Försenade var även Öresundstågen och i Ystad stod all trafik stilla på grund av en stängd färjeinfarten. Det enda färdmedel som gick i tid var Buss 8 i Hyllie som jag kastade mig in i på grund av bristen på taxibilar. Så efter drygt åtta timmars resa tvärnitade jag bilen framför omklädningsrummen på Impevallen utanför Simrishamn två minuter efter avspark. Sju minuter in i matchen byttes jag in, i åttonde plockade jag ned ett högt inlägg och i nionde gjorde Blentarp 0-1 på en nickskarv vid främre stolpen som jag varken såg eller faktiskt hade kunnat ta.

 

Kändes märkligt och overkligt att höra de blåa och deras tillresta supportrar jubla men det var bara att bita ihop, de följande 30 sekunderna koncentrera sig stenhårt på det som kallas ”bra snack” och sedan göra nästa mål.

 

Varefter vi gjorde fyra mål och jag höll nollan. Gjorde i alla fall två riktigt bra räddningar och missbedömde endast en liten boll i den väldigt kraftiga vinden – en boll min mittback Dennis (som jag aldrig träffat före sjunde matchminuten) ändå hade bestämt sig för att rensa bort. Så jävla underbart och fantastiskt men vilken himla lång tid det tog. Har inte spelat 2 x 45 minuter sedan början av 1980-talet. Det det kändes verkligen som en evighet, likt en svensk filmkomedi som nog borde klippas ned rätt ordentligt.

 

Himla nöjd och glad med att vi vann och är klara för sexan även nästa år, den 60:e jubileumssäsongen. Bra killar, bra ”omklädningsrum”, utmärkt tränare och med potentialen att vara ett topplag. Här finns både respekt och glädje i skön förening. Samtidigt är jag lycklig över att jag nu blivit introducerad i den svenska fotbollsfamiljen och fått har debuterat i seriesystemet som 57-åring. När jag tänker efter är det kanske är svenskt rekord, eller världsrekord rent av? Man ska ju inte göra så här, i den här åldern, påstås det.

 

Med Division 4-laget BK Drott i Helsingborg spelade jag fyra, fem försäsongsmatcher men aldrig i serien säsongen 1976. Jag spelade en match 1981 för Yesilmen Footballers i Istanbuls äldsta stadsdel som de sa var Division 3 men jag tror det bara var en vänskapsmatch mot arvfienden: fullsatt och planstormning för att hylla och hissa mig mig redan i halvtid…

 

Att jag den här lördagen slapp alla småstukade fingrar och värkande fingerleder (vilket jag garanterat alltid annars ådrar mig) eftersom jag var helt ouppvärmd (förutom bål, rygg och axlar som snabbvärms) förstod jag först när jag kom på mig själv med att njuta. Smärtan i fingrarna gör vanligtvis att jag koncentrerar mig helt på fotbollen – nu kom jag flera gånger på mig själv med mitt under mitt livs första, ”riktigaste ” och viktigaste match gå omkring i solen på underbart vackra Impevallen och njuta av omgivningarna, tänka på tre poäng, glädje, framtiden, livet och annat fokuseringsfarligt som gjorde att jag nästan glömde bort matchen.

 

En klockren dejavu-upplevelse var dock alla skrapsåren på knä, höfter och armbågar. Jag hade alltid sådan i Drott på grund av grusplanerna. Nu var de tillbaka fast den här gången orsakade asfalt och den gamle man som körde på och över mig och min cykel i en rondell i västra Croydon i torsdags.

Vad är en pubrunda med vänner i samband med Brentford-Preston eller att se Zlatans londondebut mot Watford nära man kan fira nytt kontrakt med att smutta på en liten Guinness på Celticbaren i Tomelilla med nyfunne vännen och liverpoolsupportern Johnny  och en fullkomligt underbar ispåse från Jenny?

Vad är en pubrunda med vänner i samband med Brentford-Preston eller att se Zlatans londondebut mot Watford när man kan fira nytt kontrakt med att smutta på en liten Guinness på Celticbaren i Tomelilla med nyfunne vännen och liverpoolsupportern Johnny och en fullkomligt underbar ispåse från Jenny över vänsteraxeln?

 

Mindre nostalgiskt var att jag i mitten av andra fick ett knä vid skulderbladen när jag kastade mig raklång och tog ett lågt inlägg – deras mittback sprang i full fart in i min rygg och idag kan jag inte lyfta på vänsterarmen utan att försöka häva ett skrik från axeln. Troligtvis har suprascapularvisnerven skadats och säsongen är över – dessutom missar jag nästa helgs match mot Gais, på Heden, och säsongsavslutningen mot seriesuveränen Sjöbo. Hade verkligen sett fram emot de här två matcherna men livet är så: italienske nobelpristagaren Eugene Montale tänkte nog på  fotboll när han skrev raden  ”nyvunna lycka du som så lätt mig narrar”.

När jag tänker tillbaka på hur jag efter matchen ackompanjerad av fotbollsdubbarnas ljuvligt ljusa ekande mot klinkersgolvet fick gå in i domarrummet för att visa upp mitt körkort och få ett leende tillbaka från den typ 20-årige domaren är det nära till tårarna. För tanken på att jag räckte fram körkortet…

Nu är det bara att bita ihop, riktigt riktigt ordentligt, och gå vidare. ”There’s always next season”, även för en 57-åring.

Ps #fuckcancer


About this entry