Kvällen då publiken tog tre poäng

Hemmapublik ska ha tålamod men igår kvävdes mycket dem. 90 minuter fick vi vänta på det det helt fantastiska, osannolika solomålet av unge Erdal Rekip. Han drog tre man en gång och ytterligare en spelare två gånger vilket nästan för tankarna till Zlatans konstmål i Ajax.

Beslutsamhet och mod var det som snodde tre poäng från unga Elfsborg för visst var det bortalaget som borde ha vunnit, som borde ha utnyttjat att de spelade mot tio man och en av MFF:s minst bra backlinjer på mannaminne: Tinnerholm, Bengtsson, Pa Konate och Adu.  Men Elfsborgarna blev fega och försiktiga, vågade inte flytta fram tillräckligt och pressa MFF i botten, mot väggen. Varför MFF istället såg ut som laget med en man ( eller en tredjedels man i den kramphandikappade Behrang Safari ) mer sista var tack vare hemmapubliken, tack vare den vägg den var.

Hade Elfsborg spelat hemma, eller haft ett så stort följe som 08-lagen hade de kanske tagit mod till sig men nu hjälpte Haglunds dramatiska vevande med armarna föga. MFF vågade för att publikens ovationer, högljudda känslor  och den ljudvägg det skapade föste dem framför sig. Inför en vanlig, halvtyst publik, otillfredsställd med en pinne och kanske gnällande och busvisslande hade Erdal aldrig vågat befinna sig så högt upp på planen, och göra något så självsäkert. Samtidigt hade han knappast nåt val när han väl fick bollen och var omringad av motståndare. Men utan MFF-publiken hade Erdal stannat vid mittlinjen och i första hand försökt vårda den enda, otillfredsställande poäng som MFF hade.

Det krävdes mycket av publiken vad gäller tro och tålamod men det gav betalt. Jag tror att i efterhand, rent historiskt, kommer detta vara årets viktigaste, eller näst viktigaste,  seger för MFF och inte enbart omtalas som Erdals drömmål utan även den kvällen då publiken tog tre poäng.


About this entry