Patrik Westbergs samlade tystnad

När jag tänker på Patrik Westberg tänker jag på Heinrich Bölls novell ”Dr Murkes samlade tystnad”. Böll är nobelpristagare i litteratur. Dr Murke är en illa omtyckt radioprofil som ofta gjorde långa konstpauser, i tysk radio. Så producenterna och radioteknikerna klippte till slut ihop all denna tystnad till ett eget program. Patrik Westberg är flitigt använd CLess-kommentator från Göteborg. Han är en trevlig, pratglad göteborgsk prick när det inte är sändning, rent ut av sinnebilden för det som Hasse Alfredsson sammanfattade i begreppet ”jovialisk”.

Som TV-kommentator är en av Patrik Westbergs brister, efter typ tio år i jobbet,  att han inte kan erkänna ett fel och istället låter osäkerheten, eller rena felaktigheter, passera och ”smitta” tittarna med desinformation. Problemet är inte en enskild gång, problemet är att Westberg i princip alltid gör så här. Han är inte ensam om detta, Härenstam på SVT är en annan som tror han framstår som en bättre kommentator om han inte  erkänner uppenbara felaktigheter. En enskild småsak men när det ständigt upprepas blir frågan mer angelägen. Sportbladet kan ibland bara strunta i felaktigheter på nätet trots att läsare påpekar misstagen – det är som om det skrivna eller sagda inte betyder något när de väl släppts iväg. Eller att tempot är så högt att redigerare och skrivare inte har tid.

Patrik Westberg gör likadant varje gång han kommer på sig själv med ett fel: han blir tyst. Det kan vara en sådan småsak som att han ser fel på spelare eller säger att det är till exempel hörna  istället för inkast, att en avblåsning kommer efter offside istället för ruff. Tystnad.

Det självklara hade varit att korrigera sig, det är trots allt inte hela världen att säga fel ibland. Westberg gör aldrig det. När han sa att ”Keita är tillbaka i Östersunds mål efter att Hampus Nilsson stått….” drog han först på den sista stavelsen och blev sedan tyst eftersom Keita visst det stod i förra matchen mot Norrköping. Men det har uppenbarligen Westberg inte guts nog att erkänna.

Jag funderar på varför han gör så här, varje gång, och har en mängd teorier om han och hans karaktär, självbild  och professionalitet men varje gång slutar det i konstaterandet att dels han skiter i tittarna och dels att CLess i allmänhet och sportjournalistik i synnerhet inte heller de bryr  sig om enskilda journalisters brister och misstag.  Det är tråkigt men så är det, rent allmänt, i svensk sportjournalistik. Den etik och professionalitet som återfinns på de flesta andra redaktioner har aldrig riktigt helt nåt ända bort till ”sporten”.

Ifall ljudet plötsligt försvinner från en CMore-sändning där Patrik Westberg är kommentator kan vi åtminstone gissa oss till orsaken.


About this entry