Den fega, falska svenska tystnadskulturen

Förbundskapten Pia Sundhage och de allsvenska klubbarna gillar inte varandra. Samtidigt som Pia skriver på ett nytt kontrakt möts klubbarna och alla röstar för at Pia borde  bytas ut. Men de säger inget.  Istället för en rak och öppen dialog för att lösa ett problem så tiger man, och enbart spär på konflikten.

 

Annika Grälls vill inte ens prata med pressen så Sportbladet tvingas citera Expressen:

 

”Det pågår ju ett generationsskifte i landslaget, och klubbarna inom EFD anser att det nu var läge att byta förbundskapten, säger Annika Grälls, som både är ordförande i EFD och med i förbundsstyrelsen”.

 

Grälls sitter alltså på två ”bänkar”, kände till missnöjet men berättade det inte för Pia. Hur lyckades Gräll med det – att skilja på rollerna? Bytte hon profilbild på fb? Gick hon in i en telefonkiosk och bytte kjol så hon kom ut som en helt annan person utan något som helst ansvar för den förra kjolbärarens moral och etik?

 

Dessutom är Grälls feg och falsk när hon använder en så här korkad motivering som ”generationsskifte”. Gör klubbarna likadant, när det är generationsskifte i till exempel Rosengård så byts automatiskt tränare, sportchef  och ordförande ut?

 

Varför inte säga som det är – det är dåligt blod mellan dem eftersom Sundhage velat att landslaget skulle få mer tid tillsammans på bekostnad av klubbträningen. Personligen tycker jag att klubbarna borde inse att landslaget, och deras träningar, utvecklar den individuella spelaren och gör henne bättre. Men det kanske bara gäller herrfotbollsspelare?

 

Grälls borde avgå och en ny, mindre feg och falsk ordförande tillsättas som löser konflikten. Den här falskheten skadar enbart svensk damfotboll och dess fotbollsspelare.


About this entry