Bengalerna, konstbegreppet och Lars Vilks

img_2240

Konst, eftersom föremålen befinner sig på konstmuseet. Oljemålningen av Gerhard Nordström föreställande seriesegrarna 1949-50, de evigt obesegrade.

Det finns mycket spännande att säga om den lilla korta, väl komprimerade konstutställningen på Moderna Museet i Malmö som invigdes i går. Själv var jag på pressvisningen av ”Fotboll är mer än bara fotboll” tillsammans med bland annat Staffan Tapper, MFF:s ordförande Håkan Jeppsson och museichefen John Peter Nilsson.

 

John Peter uppehöll sig länge vid de konstnärliga och kulturella tecken fotboll förmedlar.  En diskussion om fotboll är kultur och ifall fotboll är konst låg och jäste utan att någon riktigt ville ha bollen. Den bredsidades bara vidare, bakåt, mot meningslösheten. Det var nja, och tja och lustiga anekdoter om konstointresserade fotbollsspelare. Fast Staffan berättade att hans far Börje köpte flera Max Valter Svanberg och jag hakade på med avslöjandet att Preben Elkjear är Nordens kanske främste privatsamlare av modern skandinavisk 1900-talskonst. Här uppstod dock en väldigt tom debattyta och jag löpte rakt in i den med hjärtans kraft –  jag kunde helt enkelt inte låta bli att ta upp bengalerna, de som jag betraktar som ett fullvärdigt konstnärligt uttryck. 

Det var inte jättepopulärt. Trots att jag var tydlig med att även jag tycker det är ett problem och att dagens situation är ohållbar. Jag anknöt till att för åtta, tio år sedan använde alla olika intressenter bilder på fyllda läktare och bengaler som den ultimata visuella symbolen för allsvensk fotboll. Sedan började vurmen minska och idag är det väldigt provocerande men det konstnärliga och estetisak uttrycket är detsamma, ja det har snare förstärkts av att det är kontroversiellt,  provocerande och utmanande.

img_2239

Detalj ur Alberto Ramirez porträtt av Zlatan.

”All bra konst måste väl vara provocerande”, frågade jag en av landets främsta experter på området. John Peter pratade länge, undvek sakfrågan och kom till slutsatsen att han tycker bengaler borde förbjudas. Håkan menade att bengalbrännarna inte har några estetiska eller konstnärliga motiv utan själva hävdar att de bara gör det för att synas och vara oppositionella.

Jag kan naturligtvis inte ifrågasätta Håkans erfarenheter och intryck av vad bengalbrännarna säger men tycker fortfarande att bengaler är ett starkt och provokativt uttryck för känslor på en offentlig plats, det vill säga fullödig konst. Oavsett konstnärernas motiv och ambitioner. Jag förstår att mina frågor uppfattades som om jag svor i kyrkan, inför biskopen, där i cafeterian omgiven av legendariska MFF-are, konstvetare och sportjournalister. Jag okände mig lite som Lars Vilks, han som före flörten med islamofobin ägnade sig åt att diskutera konstbegreppet på ett provocerande men spännande sätt genom Arx, Nimis, Ladonia e t c. 

Sedan kom Håkan in på röken, konsekvenserna och lockade fram supporterliknande fniss från några av de andra journalisterna varefter debatten drogs in i dimman och dog. Men säg så här – vi avslutade diskussionen innan vi var helt eniga vilket väl är ett bra och faktiskt det enda resultatet en diskussion om konstbegreppet kan och bör få. Återkommer i ämnena…


About this entry