Fotbollsjournalistikens infantilisering

”Den stora frågan är om ni vet hur många spelare som representerat Malmö FF i allsvenskan, sedan det där allsvenska guldet säkrades mot Mjällby, två omgångar senare?”

 

Så skriver Max Wiman, Sydsvenskan store fotbollsexpert i dagens krönika. Han har också skrivit en vanlig nyhetstext. Den börjar så här, ingressen alltså:

 

”Behrang Safari är den bästa garantin för att Malmö FF inte ska förlora mot Häcken. Hans allsvenska facit sedan återkomsten är fem segrar och en oavgjord – och bara två insläppta mål.”

 

När man i princip har ett helt uppslag för sig själv och ska skriva förhandstexter om Häckenmatcher har jag svårt att tänka mig något mer infantilt och ointressant än det här Wiman fördjupar sig i. Det känns ungefär som den TV-expert som alltid gnäller på domarna och gör ett redan fattat domslut till något långt viktigare än matchanalysen. Det känns faktiskt som om de håller på så här för att dölja något annat.

 

Safaris individuella statistik finner jag helt ointressant. Däremot tycker jag nyfiken över varför han varit så dåligt tränad. Visst har han varit skadad (Wiman nämner inte vilken sorts skada) men det ska inte behöva betyda att man ser lite korpulent ut och enbart orkar en 50-55 minuter, inklusive paus per match. I allsvenskt tempo. Jag skulle vilja veta varför Safaris är så dåligt grundtränad. Nu skyller han på Basel men han har tillhört MFF i tre månader. Då borde man ha lite flås, tycker jag. Men frågor om fysiologi och kondition verkar inte alls intressera Wiman. Han är mer intresserad av statistik och spelarnamn.

 

Diskuterade igår med en annan kollega de som kallas boogey team – att vissa klubbar har historiskt svårt för andra.

 

Jag tror inte på det –jag tror det är den rädde och feges försök att finna en ursäkt för att inte prestera på topp. Hade andra faktorer varit inblandade, som plan, väder eller fruktansvärda motståndsupportrar som på olika sätt saboterade match och förberedelser – fine. Men att just Häcken på Hisningen skulle var en värre motståndare än t ex IFK Göteborg i centrum har jag svårt att se. Eller förstå.

 

Om nu MFF-spelarna och ledningen inte är tillräckligt motiverade av att de förmodligen kan göra ett guldryck och sätta grym press på Peking, då borde den personliga revanschen var en tillräckligt strak drivkraft för att vinna i eftermiddag. Att förlora cupfinalen mot Häcken borde nu få varje spelare att överprestera. Tyvärr verkar inte säsongens MFF fungera så. Direkt efter cupfinalen erbjöds man den allra bästa revanschmöjlighet som tänkas kan – ett splittrat HIF på Olympia. Istället för att gripa chansen gjorde MFF årets sämsta match.

 

Jag tycker att detta är en stor brist i årets MFF – att man när det verkligen gällt, som i både semin och finalen i cupen, i båda mötena mot HIF, i den nya cupturneringens transportsträckematch har varit som sämst. Nu skyller man på den negativa traditionen och många skador – samtidigt som man har ödet i egna händer och en trupp och komplementspelare överlägsna nästan alla andra i allsvenskan. Om spelarna inte tar chansen när de får den – varför ska de då spela i MFF? Om fotbollsexperter fokuserar på sådana saker som Max Wiman älskar att göra – varför ska man då läsa deras tidning?

Samtidigt har en annan redaktion på Sydsvenskan, inte sporten, börjat rota i det faktum att kommunpamparna köpt en en loge och fått en massa fantastiska platser till MFF:S matcher, 26 sammanlagt. Och att våra pengar inte betalar representation utan att socialdemokratiska politiker som vi betalar nära en miljon per år i lön är alltför snåla för att köpa ett eget årskort. Anders Rubin som uppger som själv till att han går att han tycker de är synd att logen står tom, han förbarmar sig över själva logen, vilken martyr!

Så har det varit i sju säsonger men vilka som utnyttjat logen går inte att få reda på – pappren som ska registrera det har ”försvunnit”. Politikerna som varit alltför snåla för att stödja MFF med andras pengar än skattebetalarnas har inte heller deklarera detta som förmån trots att det är uppenbart att de skulle gjort det.

Det är bra journalistik, från Sydsvenskan. Men åter till sporten där Max sitter. Han är förstås Max inget dumhuvud. Han förstår säkert att Safaris statistik är av noll värde. Och ändå skriver han det, gör statistiken till ingress.

Den stora frågan är varför journalisten Max skriver så här?  Försöker han vara rolig, ironisk? Skriver han så här för att han tror att detta är den fotbollsbevakning Sydsvenskans läsare vill ha?

Tänk om han har rätt, vikande läsarsiffror till trots -att detta är den sorts journalistik Sydsvenskans läsare vill ha?

 


About this entry