HIF ser ut som Superettan

Det stank 0-0 på Olympia. Flera dagar i förväg hade lukten av mållöshet legat tät och stilla. Liksom matchens gestaltning de 83 första minuterna, totalt ofarlig, harmlös, impotent och ganska ovillig.

Varefter Andreas Landgren ska nickbryta, styr bollen lite fel men högt, högt nog för att det inte ska vara något farligt. Fast varken Larsson eller Helstrup tycker det första avgörande ögonblicket att det är deras boll, delegerar ett ansvar som borde vara gemensamt och omedelbart istället åt ”den andre” och så hinner den oduglige brasilianske anfallaren Romulo i Hammarby emellan, nickar och Målvakts-Matt som inte har bästa positionen halkar när han ska vända.

 

Det var i princip första egentliga farligheten i hela matchen och det var, rent teoretiskt, inte ens en målchans utan följden av flera små misstag i HIF:s försvar.

 

Jo, Kennedy hade en chans i första då han mötte ett långt inlägg/passning snett bakåt med att skjuta tio meter över från straffområdeslinjen. Kennedy var också ganska värdelös. Bra passningsspelare men med en förskräcklig procent. Vore spännande att se hans procent över hela säsongen. En mittback eller defensiv mittfältare bör ligga på 85-90 procent. Jag tror Kennedy ligger på 25-30. Tre av fyra gånger han har bollen innebär att Hammarby tappar bollen.

 

Sedan borde HIF kvitterat men ett lag med den förlustkurvan och den inställningen vinner inga matcher. Dessutom hade man i går, vid målet, lika mycket otur som man hade tur mot Giffarna.

 

Dubbel-Anders, som gjorde en så pass bra match att jag kan vara på väg att ompröva mitt beslut att kalla CMore för CLess, berättade att vid de två långa spelavbrotten på tilläggstid samlades inte HIF-spelarna för att peppa, lägga upp en ny taktik, stärka varandra inför de sista minuternas anstormning e tc. Och deras ledare, Henrik Larsson, gjorde heller inget för att samla, ena och stärka gruppen trots att de fick typ två långa tvåminuters timeouter. Just detta tycker jag säger mycket, säger kanske till och med allt,  om HIF 2016. Det spelar ju ingen roll hur mycket man betonar lagkänsla och kamp i intervjuer före matchen ifall man inte kan uppträda som ett lag på planen, under hela matchen.  Det bådar illa inför kvalet, väldigt illa.  Ett lag som står som elva tysta frågetecken inför avgörandet och en ledare som verkar ha gett upp.  Det var en sorglig syn som Dubbel-Anders förmedlade.

 

Annars gillar jag Henriks taktik med att låta Hammarby ha bollen mycket första 20. Nu sjönk mittfältet lite väl lågt och Lange/Hallenius var inte så bra direkt men Henrik satte matchen. HIF växte in i den och var bekväma, trygga. Fram till 83:e.  Sedan förstår jag mig faktiskt inte på Henriks stjärnvärvning Linus Hallenius. Var det i någon match han verkligen skulle göra sitt yttersta och springa sig galet trött så var det väl mot klubben som inte gav honom nytt kontrakt i vintras. Istället var han anonym, osynlig och ovän med bollen. Det såg inte ens ut som om han ville vara på planen. Det är också en bild av HIF säsongen 2016.


About this entry