Martin Åslund, Rubarth och avskyn av analyser

skarmavbild-2016-10-02-kl-08-43-16”Det tog lång tid, nästan tio år av min karriär, att fatta att folk i allmänhet inte var så intresserade av att förstå och analysera spelet.”

 

Så säger/skriver Martin Åslund i nyutkomna biografin ”Mats  Mats Rubarth” (Idrottsförlaget).  Josefine Lindén har skrivit och titeln anspelar på AIK-klackens rop när de ville ha honom inbytt. Mats alltså, inte Martin. Han var förmodligen redan på planen.

 

Det är en spännande bok om en mycket märklig, motsägelsefull fotbollsspelare, snarast en motvillig lirare som dock efter pensioneringen verkar njuta av att spela i korpen. Till skillnad ifrån nästan alla andra före detta professionella spelare. Rubarth är vänster yttermittfältare och AIKs: mest utvisade spelare genom tiderna. Han konstaterar själv att han har fått fler gula än han gjort mål och då har man ändå varit skyttekung.

 

Hans idealiska match är att slippa all taktik och nervositet genom att utan uppvärmning bli inbytt med en kvart kvar. Vid ledning 4-0. Fast allra helst sitter han nog inlåst i en musikstudio med sin bas. Är inte klar med boken än men den cirklar kring en mystisk, ambivalent karaktär med stor fotbollstalang.

 

En intressant vinkel på Rubarth ger Erik Helmersons ledare i Dagens Nyheter förra söndagen om vikten av att vi vårdar ”det medelmåttliga geniet”.  Personligen tror jag att Rubarth var mer än medelmåttlig, som bollgeni, men som fungerande lagspelare rätt värdelös. Gick hyggligt ändå, kunde blivit så mycket bättre…

 

Åter till Åslund, analytikern. Han skriver stela, emotionellt haltande satser som: ”Jag tyckte mycket om Rubarth som person redan från början, han var annorlunda, vilket jag också var, har jag fattat nu i efterhand” men jag tvivlar inte ett ögonblick på uppriktigheten och sanningshalten. Vilket gör det första citatet lite skrämmande. Är det därför dagstidningar och TV ägnar så lite tid åt analyser av lag och istället fokuserar på målskyttar och highlights? Har vi som älskar matchanalyser och tränarnas taktiska krumbukter bara så himla fel? Är vi analysälskare medias motsvarighet till Mats Rubarth och hans bas? Ifall vi varit i Göteborg hade kritikerna säkert förklarat vår kärlek som en freudiansk feltolkning av fotboll och hänvisat till ordets första fyra bokstäver som ”bevis”.

 

Samtidigt ägnar Åslund de inledande 4000 tecknen av kapitlet åt att djupanalysera ”Rubarths” position utan boll och hur fel AIK-tränarna utnyttjat honom vid högt pressspel. DET är annorlunda, antyder en viss ambivalens för ämnet och att han skiter i vad läsarna ”folk i allmänhet” tycker.  Kanske finns det trots allt ett visst hopp för oss analysnördar på sportsidor och ledarredaktioner, som medelmåttiga men framförallt missförstådda genier?


About this entry