Abstinens, sjungande och Janne Andersson som historieberättare

Det känns konstigt. Som att sluta dricka kaffe, fast utan migränen. Jag lider av akut fotbollsabstinens.

Ingen fotbollsträning, inte ens fotboll på TV. Seriefotbollen, på min nuvarande nivå, tog slut i helgen. Nu gör axelskadan att jag inte ens kan lunka omkring och spela tvåmålsfotboll med enbart korta bredsidor. Men jag försökte och det där jävla suget finns där, i benen, i huvudet, överallt utom i axeln. Beroendet av bollen är en av de sista sakerna som överger mig. Jag darrar inte men identifierar den där tomma ytan i själen där en boll brukar rulla och finner den övergiven, även av bollen.

 

Förberedde mig alltså i helgen med massor av gammal hederlig, icke-nationalistisk väldigt spännande och jämbördigt, broderlig klubbfotboll ( nja matchen på Friends var inte så jämbördig). Speciellt söndagen fylldes av fantastisk underhållning. Det var i princip enbart skitbra kamper och när Lyon tagit ledningen mot St Etienne i derbyt slog jag om och såg Celta Vigo mot Barça. Satt och njöt även av AIK-Norrköping. Så mycket utmärkt fotboll hela dagen, det var om en bra berusning.

 

Men nu torkan, stillheten, en ödslig fotbollssjäl, vilsna känslor som börjat fokusera på alternativa, estetiska objekt, som kvinnor, bildesign, långfilmer. Jag är en fotbollens avfälling, för närvarande.

 

Men medicinen är nära. Ska försöka se U21-fotbollen i kväll, en nationalistisk mjukstart inför de kommande dagarnas hysteriska nationalsångssjungande.

 

Samtidigt känner jag att jag kanske skulle ompröva min skepsis mot landslagsfotboll. Det är ändå VM-kval, det är ändå viktiga matcher, utan Erik Hamrén. Många förbundskaptener har också precis börjat sitt jobb, andra slåss för att kvalet inte ska vara över före årsskiftet.

 

Hasse Backe har sagt att det inte är någon idé att han fortsätter ifall Finland inte har chansen efter hösten fyra matcher. Eftersom den enda match han på pappret hade tre säkra poäng emot blev 1-1 ( Kosovo hemma) så är han väl tillbaka på CMore i november. Fast CMore har väl ingen fotboll förrän i april utan endast hockey?

 

Sedan har vi Sverige, fosterlandet. Lyssnade på Janne Anderssons sommarprogram i går som uppladdning inför de kommande dagarnas ”Du gamla, du fria-frenesi”. Det programmet han avslutade med att säga att hans killar ska sjunga nationalsången men sedan fick göra en pudel nästan bums. Förstod alltför väl vad han menade, skrev en liknande text om Astrit i OS som nog borde sjunga, när han nu var lagkapten. Ifall man har nationalsång så borde lagkaptenen sjunga, oavsett om hen tror på det eller inte. Sjunga för laget. Som anti-nationalist och anti-rojalist hade jag som spelare i Författarlandslaget aldrig sjungit men som lagkapten – känns som om jag måste sjunga för laget när nu laget under cirka två minuter bland annat definieras av sång och konstiga ord. Men har jag något inflytande över arrangemanget ser jag till att skippa nationalsången, vi är ett lag författare som inte representerar något annat än oss själva.  Vi har en afrikansk ramsa som vi kör i en ring istället – som alternativt sjungande. För  sjungandet tillsammans ger energi, glädje  och styrka.

 

Minns hur min lagkamrat och vän Martin Bengtsson kritiserade Janne för hans ledarskap, för det där om att fostra så som det uttrycktes i radioprogrammet.

 

Jag förstår vad Martin menade, och håller i huvudsak med. Historien om hur han lurade en spelare var inte rolig. Jag tror det beror på hur Janne berättade den. Ifall han istället för att fokusera på spelarens tilltagande  ångest förklarat varför han gjorde som han gjorde och hur svårt det var att visa pokerfacet under processen hade den blivit bättre, vänligare, mänskligare och Janne hade inte framstått som taskig och kallhamrad.

 

En pendang var historien om när han själv lurades. Den var rolig men även nu valde Janne att berätta den ur fel perspektiv, tycker jag. Hade han börjat med att berätta om hur skickligt spelarna lurat honom istället för låta hans egen allt mer växande frustration bära berättandet hade historien blivit rolig, inte ansträngd, frustrerad och fylld av negativ energi.

 

Jag tycker mycket om Janne Andersson, både som fotbollstränare och människa men konsten att berätta en historia har han ännu inte riktigt lärt sig. Jag tror jobbet som förbundskapten kommer hjälpa honom att bli bra även på det. VM-kvalmatcher är en liten historia i sig, de är enskilda kapitel i den svenska fotbollshistorien och måste kunna vändas och vridas på för att framstå i så pass bra dagar som möjligt. Speciellt som det troligtvis inte blir så oerhört positiva kapitel i den här kvalfyllda berättelsen. Fast Holland hemma, under de förutsättningarna, var en riktig saga, ett Busteräventyr för oss landslagsromantiker.

 


About this entry