Provar podden ”Sporthuset 2.0”

Efter att ha suttit och skrivit om cyklar hela dagen sätter jag mig i den sena malmöitiska eftermiddagssolen och slumrar lite. Ser att Jens Fjellström på Twitter skriver att  ”Sporthuset är ett måste” och då måste jag ju testa den podden. Speciellt som jag i onsdags var ute och lämnade en bok till Staffan Tapper på Swedbank och när jag körde därifrån kom Jens gående och vinkade från minst 20 meter. Blev glad men överraskad då jag trodde jag var anonym i min sänkta svarta BMW.  Kanske var det den förväxta amstaff-jycken Anton  bredvid mig i framsätet som drog blickarna till sig…

Så jag testar alltså, trots min misstänksamhet mot poddar, och speciellt då sportpoddar.

Vad jag får är Lasse Granqvist, Tommy Åström och en Lena Sundqvist, hockeyexpert på CMore. Efter lite interna skämt, anekdoter från SM i fickparkering, löst prat om Arvidsjaur och kollegor så berättar Granqvist under ett par minuter om hur bra han tycker en musikal i Stockholm är. Så småpratar alla om det en stund och sedan blir det hockey.

Jag hoppas Sporthuset har en stor lyssnarskara men själv förstår jag inte alls varför man lyssnar, ifall man inte bara måste höra Granqvist och Åströms i ock för sig vackra röster. Och älskar hockey, och musikals…

Jag höll ut i cirka en kvart men jag vill inte ha dösnack och ”plodder” runt ett fikabord. Jag vill ha stringenta åsikter om sport, gärna diskussion när jag lyssnar på en sportpodd men det måste vara stringent.  Likadant med texter jag läser – de får inte bara vara svamlande även om jag är medveten om att det säkert finns de som tycker exakt så om den här texten full av tyckande. Ja, jag är även helt ointresserad av den besynnerliga form av schlager-opera som musikals utgör. För mig är det sång och musik för folk som inte förstår att uppskatta opera.

Nu till gymmet och cykelträning över Niklas Orrenius bok ”Skotten i Köpenhamn” – den är värd mer än en kvart och jag läser den med en medelpuls på cirka 140 slag i minuten.


About this entry