Norrköpingsmodellen och världsfotbollen

De kommer från diametralt olika håll: de ena är regerande mästare, de andra återfallsförlorare nu berövade såväl den ende stjärnan som Ledaren och deras ”players manager”.

 

Regerande mästarna hade en massa tur, i kvalet och i slutspelet. Den här uppdateringen imponerar betydligt mer. Framförallt för att de spelar som ett lag, passar, springer och passar, Rörelse, få tillslag och ett ständigt löpande i djupled utan boll. De spelar sig fram till massor av  bra målchanser.

 

Precis som A-landslaget, när de väl började springa i djupled skapades massor av bra målchanser. Ola Toivonen satte sin nick alltför nära målvakten, Carlos Strandberg satte sin utanför stolpen men likheterna var där – en spelare  tung och stark och osjälvisk som Kiese Thelin. Marcus Berg  gjorde mycket bra i går men Carlos Strandberg kan bli precis hur bra som helst, ifall han får spela regelbundet. Det gäller också många av de andra i U21: Tibbling, Tankovic, Une Larsson, Degerståhl, Pa Konate, Kristoffer Olsson, Asoro, Hallberg, Erlandsson… nästan alla  står utanför a-lagsfotbollen förnärvarande och det funkar ju inte. Ska triumfen upprepas – och det är inte omöjligt med tanke på all talang och den starka lagmoralen – så måste de spela klubblagsfotboll på seniornivå varje vecka.

 

Sedan finns det en del svagheter när man jämför med förra upplagan. Mittbacksparet är alltför dåligt i luften. Viktor Nilsson Lindlöv är ju inte bättre i luften men är naturligtvis en stor tillgång. Målvakten Tim Erlandsson är i dag betydligt sämre än Patrik Carlgren var i Tjeckien.

 

Ludwig Augustinsson tar plats i stället för Pa Konate. Alexander Fransson och Oscar Hiljemark kan kanske konkurrera på mittfältet men Olsson och Hallberg är väl spelintelligenta.

 

På Friends borde det blivit sex, eller sju hemmamål. Kul att Toivonen var bäst på plan och att man ofta spelade som U21, få tillslag, ständig rörelse, många löpningar utan boll.

 

Lagen kommer från olika håll men det är ingen tillfällighet att de båda tränarna kommer från samma Norrköping. Håkan Ericsons lag spelar numera som Janne Anderssons som spelar som IFK Norrköping med en offensiv vänsterback och snabba omställningar med fyra spelare varav vänsteryttermittfältaren är nyckelfigur: Traustason, Forsberg, Tankovic. Det gör mig väldigt glad, inte enbart för att jag alltid gillat Janne utan även för att fotbollen är så positiv och underhållande. Och att svenska landslag faktiskt kan spela så här efter alla år med en anemisk, glädjelös, förvirrande landslagsfotboll.

Att A-landslaget spelar så bra men har lite svårt att tuffa igång beror delvis på att man endast har haft två samlingar. Med tanke på det är Janne Anderssons resultat helt fantastiska. Och det här laget kommer bara bli bättre. De kanske inte är mogna till att hota Europas nästa bästa lag på bortaplan än men det kommer en dag inom kort då Sveriges A-landslag, inte enbart U21, återigen spelar slutspel och slåss om medaljer. Det är jag fullkomligt övertygad om.

 

 

 

 


About this entry