Johaug, Ljungqvist och slutet för Mästarnas Mästare

 

DN:s krönikör på ledarsidorna, författaren Lena Andersson, är före detta längdåkare i landslaget. Hon försvarade i lördags Therese Johaug  ( ”Fundamentalistisk dopningssyn”) utifrån att det inte är anabola som norskan tar för att bli bättre. Jag köper Anderssons resonemang. Inte all motivering, att Johaug procentuella kroppsfett skulle vara ett bevis på hennes oskuld är nonsens, men den huvudsakliga argumentationen instämmer jag i.

En vinnarkåt längdskidåkare i dag tar inte anabola. Det är inte större muskler de behöver, det är effektivare lungor, mer optimerat blod. Dessutom är anabola lätt att hitta medan blod- och gendopning är lätt att dölja.

Hur korkade förklaringarna än verkar så köper jag dem. Däremot är jag helt övertygad om att många norska elitidrottare dopar sig och har dopat sig. Framförallt på 1990-talet fanns en hel generation mästare som fortfarande inte borde kunna se sig i spegeln utan solglasögon.

I debatten har än en gång den ärevördige svenske före detta höjdhopparen, före detta  kammarherren och professorn, Arne Ljungqvist citerats. Han höjs för övrigt till skyarna även i Carolina Klüfts bok. Frågan är varför? Det finns flera vittnesmål av svenska friidrottare på 1970-talet om att Ljunqvist som då var svensk friidrotts egen läkare inte var helt oskyldig när det gäller den tidens omfattande, och närmast legala dopingmissbruk. Att han hjälpte och skyddade dem så länge det inte blev offentligt men när friidrottarna väl avslöjades var han den förste att fördöma dem. Så lyder vittnesmålen.

Dopingläkarnas äldste företrädare och eminens gick i veckan än en gång de påstådda dopningdöljarnas ärende. Han gick i godo för den norske läkarens etik genom att säga något i stil med att ”han är så duktig att hans ord måste vara sanna”. Fast ifall man är så duktig, hur kan man göra så exceptionellt korkade misstag?  Läkaren måste självklart veta att många sorters läppskydd och munsårsmediciner innehåller anabola, det är inte omöjligt att du själv har något i badrumsskåpet.

Så hur kan en läkare vars uppgift det är att skydda idrottare från doping köpa detta, inte kolla innehållet, inte ens se förpackningens stora varningssymboler i rött mot vitt botten och ge det till den stora stjärnan? Carolina Klüft beskriver i sin bok hur rigorös hon var med allt detta. Att hon aldrig drack eller åt något hon inte haft hundraprocentig koll på hela tiden. Hur varje piller eller salva kollades och dubbelkollades. Så varför skulle norsk idrotts mest omhuldade läkare, två månader efter att en annan av norsk längdskidåknings stora giganter uppdagats med dopning, vara så här naivt korkad och dum?

Ifall man ändå köper förklaringen: det är inte doping med anabola utan ett ofattbart misstag-  i vilken dager hamnar då Arne Ljungqvist och hans otviveltydliga beundran och offentligt uttalade förtroende?

Låt oss säga så här – jag tror att Arne Ljungqvists uttalade förtroende för den här läkaren bygger på något som inte tål dagsljus. Jag tror helt enkelt att denne vördnadsfulle svenske expert vet otroligt mycket mer än han vill berätta.

Det är inte enbart stora ekonomiska intressen iblandade utan hela den norska oerhört självgoda närmast idrottsreligiösa självbilden står på spel. Jag tror att både den norske läkaren och Arne Ljungqvist är väldigt medvetna om det. Insatserna är större än sanningen tåler.

 

Ifall det verkligen låg i allmänhetens intresse att veta mer om den ofattande dopningen, hur allmänhetens lurats i många decennier – då borde man börja nysta bland läkarna, bland etikens dealers. Läkarförbundet har säkert ett etiskt råd – de borde med tanke på det lite gungiga förtroendet för läkarexpertisen ta tag idet här. Låt Arne Ljungqvist vittna inför ed och se om han vidhåller sin oskuld.  I fall Ljungqvist berättar sanningen tror jag aldrig det kommer bli fler säsonger av ”Mästarnas Mästare”, varken i Norge eller Sverige.

 

 


About this entry