Målvakternas dag

Det började redan tidigt på eftermiddagen. Ystads Allehanda ringde och hade fått nys om Gröstorp IF:s lite ovanliga nyförvärv. Kul att kunna ge klubben, och svensk gräsrotsfotboll, lite cred för att de kan inkludera även aningen överåriga.

 

Märkte efter samtalet hur dåligt intervjuobjekt jag varit  – mailade komplettering om varför jag insisterar på att vara licens-svensk fotbollsspelare. Att det som driver mig, förutom leken, är trotset: vägran att vara gubbe, vägran att acceptera att enbart vara vittne till något jag älskar så innerligt och ”ömt”.

 

På vägen till gymmet och rehab tog jag sedan vägen om Mellanhedens IP där min eviga korpklubb slogs för att undvika nedflyttning från Mästarserien, den serie ”vi” tillhört i drygt 20 år. Jag och Fredrik, grundaren, var där för att heja fast Fredrik verkade mest nervös. På ålderns höst har jag lärt mig vad positivt gapande är för något. Ofta känner jag mig som en curlande småbarnsförälder när jag väljer att från sidlinjen ropa och enbart stödja. Som målvakt är jag inte alls lika curlande…

 

Galleriet vann 2-1 och deras mål kom i sista sekunden på en nick – så onödigt. Jag och vår duktige målvakt var nog de enda som tänkte på det, hur mycket det svider att släppa in mål i slutet även om de kan verka betydelselösa. Att vinna är självklart viktigast men ett onödigt insläppt mål svärtar minnet. Man minns inte matchen och alla räddningar som lika vackra.

 

Galleriet gör förhoppningsvis ”en HIF”, i fall de vinner nästa vecka är de klara för kval och undviker alla jävligheters Gefle.

 

Såg sedan Leicester låta FCK ha all boll och skapa tillräckligt för en pinne men misslyckas på grund av den danske målvakten Kasper Schmeichel. Robin Olsen (”også han litt dansk”, som Hasse Alfredsson en gång sa i en sketch) var duktig men Kasper räddade både Leicester och EPL:s ära genom en vänsterhandreflex i slutminuterna. Han var på väg åt andra hållet och fick ut en näve som styrde undan avslutet.  Nu blev Kasper förstås ordentligt hyllad både av de  utomordentliga Viasatgubbarna som av producenten. Det är inte ofta som producenten väljer att följa en målvakt efter slutsignalen men den här gången fanns det flera starka skäl. Det var ett väldigt kramkalas samtidigt som producenten, och Viasat valde att visa räddningen från en kamera där den framstod som relativt simpel. Det fanns en annan kameravinkel där man såg hur svår räddningen egentligen var – som exempel på att TV har rätt stora brister när det gäller att förstå och bedöma målvaktens agerande.

 

Fick se många fantastiska målvakts räddningar denna kväll, inte minst Lloris i Spurs som Lagerbäck märkligt nog dissade lite – kanske beroende på målet i EM-finalen? Missade visserligen repriserna av Buffons många fina räddningar den allra svettigaste räddningen de gångna dagarna, bättre än Buffon, var nog dubbelräddningen som Gefles målvakt Andreas Andersson gjorde i Göteborg. Först en oerhört bra fotparad med utsträckt högerfot för att sedan på returen, några tiondelar senare,  ha hunnit upp och slänga sig raklång till vänster och tippa bollen till hörna med fingertopparna. Jag tror det var årets allsvenskas bästa enskilda målvaktsprestation.

 

Erik Niva har nästan kuslig järnkoll och ibland ger denna imponerande nördighet en extra, fantastisk dimension åt bilderna. CSKA och dess ojämne ikon Akinfejev. Han gjorde flera oerhört bra räddningar och CSKA  såg ut att vara på väg att ta en viktig och historisk vinst i gruppen. Så i  slutsekunderna gör Akinfejev återigen en väldigt bra räddning men på returen lyfter en helt omarkerad monegask in bollen i bortre. Ett enda, enskilt mål insläppt men framförallt ger Nivas ord det en nästan spöklik, traumatisk betydelse, långt utöver tre CL-poäng och en massa pengar. Det var Akinfejevs 40:e CL-match och han var några sekunder från den allra första nollan, på fyrtio matcher…  …att släppa in mål i slutsekunderna är aldrig kul men vissa baklängesmål är värre än andra…


About this entry