Östersund är fotbollens framtid

Plockar ned ett inlägg  på Jämtkraft Arena. Vittne bland annat Författarlandslagets man-man-markerade per excellence, Jonas Axelsson. Fotograf och copyright en jämtländsk fotograf vars namn just i ögonblicket undslipper mig.

Plockar ned ett inlägg på Jämtkraft Arena. Vittne bland annat Författarlandslagets man-man-markerade per excellence, Jonas Axelsson. Fotograf och copyright en jämtländsk fotograf vars namn just i ögonblicket undslipper mig.

Det finns så otroligt mycket som är positivt med ÖFK. Så mycket att jag inte vet vart jag ska börja. Det är lättare ifall vi vänder på det och konstaterar att allt som är negativt med svensk och internationell fotboll ännu har inte drabbat ÖFK. Varför? Jo för att de utgör förebilden, inte undantaget. De har valt en alldeles egen väg och den är både vacker och framgångsrik.

 

De har en avslappnad syn på fotbollspelandet som yrke. Det vill säga att det inte enbart är på plan som spelaren ska prestera. Och framförallt att de två rollernas är beroende av varandra.  De värvar människor, inte fotbollsspelare. I det här fallet tror jag dessutom att Östersund som ”liten huvudstad i republiken ingenstans” är exemplarisk.

 

De har lyckats få många unga fotbollshaverister att rehabiliteras och bli stjärnor. De är en förebild vad gäller integration och fotbollskulturell mångfald. I en framgångsrik grupp blir man både trygg och bekräftad, oavsett bakgrund och utbildning. Det borde svenska politiker fundera lite mer över för ÖFK är lika mycket en vinnande fotbollsklubb som ett icke vinstdrivande kulturellt och politisk projekt.

 

De spelar en fotboll som är väldigt njutbar. Före matchen i går försökte MFF:s tränare, påhejad av lokaltidningen SDS, framställa det som att ÖFK var dåliga på naturgräs, rent av sämst i allsvenskan. Bra fotbollsspelare med en bra tränare är aldrig dåliga, oavsett underlag men det är sant att ifall man spelat på konstgräs i går hade ÖFK nog kunnat göra ett par mål till.

 

Deras supportrar saknar både hatkultur och bengalbehov. Och de utgjorde en imponerande skara på plats på Swedbank igår med många fanor och cirka 200 fans. Det är mer än vad Kalmar, Falkenberg, Örebro, Gefle, Häcken och Sundvall skrapat ihop sammanlagt den här säsongen.

 

Nästa gång skriver jag om Graham Potters taktik, om vad som måste förbättras och så ska jag även recensera deras nya bok.

Ps Jag är inte riktigt objektiv i texten eftersom jag sålt mitt hjärta till ÖFK. Vintern 2013-14 arbetade jag som kapten i Författarlandslaget  med 46 spelare och ledare som resulterade i boken ”Min resa till ÖFK” (Modernista förlag).  Här, påstår jag, återfinns hemligheten bakom ÖFK:s framgångar.

 


About this entry