Varför Kuhn är kass (och hur jag själv gjort istället)

Ingen eld utan rök...

Ingen eld utan rök…

Det är en sak att dissa, en annan att framföra konstruktiva lösningar – jag gör båda. Det ena rättfärdigar det andra, oavsett hur rätt eller fel jag har. Men först kritiken. Att i går kalla Allan Kuhn för ”målvaktstränare” var lite överdrivet. Det skrevs i affekt och av besvikelse över att ha tvingats uppleva MFF utspelat och se elva unga mentalt nerpissade män i himmelsblå tröjor. När ÖFK gjorde trean stod jag tyst och led. Jag var inte i Landskrona eller Helsingborg men jag kan tänka mig att det kändes ungefär likadant där och då. Att se ett lag med så många bra fotbollsspelare förnedras är dystert, oavsett vilket lag man håller på. Ifall man vinner som ett lag ska man också kunna förlora som ett lag (det skapar bra förutsättningar för nästa match)  – den förmågan saknar MFF 2016 och den som bär ansvaret är naturligtvis huvudtränaren.

Allan Kuhn kanske är en väldigt duktig instruktör och trevlig prick men han var en nödlösning och han förblir en nödlösning. Framförallt tvivlar jag på  hans ledaregenskaper och på hans matchcoachning.

Jag påstår ej att det är trots, och inte tack vare, Allan Kuhn MFF tar guld (för de gör man) men hans gärning bär inte guldglans. Lyckligtvis har MFF tagit in fler röster och har så pass bra spelare att det verkar fixa sig ändå.

Jag får mer i detalj  recensera Kuhn efter säsongen, när han entledigats, men jag har svårt att förlåta honom för att han gör så många misstag i samband med matcher. Och att en dansk fotbollstränare kan komma till Sverige och visa sig vara oduglig när det gäller just cupmatcher, de heliga danska cupmatcherna, förefaller absurt. Sedan det kanske är Olof och Jens som redan rattar man jag tror inte det eftersom misstagen är de samma nu som tidigt i våras.

1.Han sätter en taktik som spelarna varken gillar eller tror sig kunna utföra. Han skapar inte förståelse utan förvirring  och splittring.

2.Han har alltför stor tilltro till namn och träningar. Inte för att jag sett så många träningar utan mer som en förklaring till hans rigida matchcoachning. Han litar alltför mycket på vad som hänt tidigare och förmår inte ändra, korrigera eller brutna negativa mönster.

3. Han väljer fel spelare till fel positioner. Eikrem har aldrig någonsin varit en forward. Han gör relativt många mål men har varken en boxspelarens kropp eller attityd. Det har inte heller Jeremejeff men med en boxspelare bredvid sig har den gänglige underutvecklade ex-göteborgaren onekligen en talang som kan utvecklas. Rakip är ingen yttermittfältare. Det han gjort bra när han tidigare placerats där har han utfört på andra ställen på planen – inte som offensiv vänster-, eller höger-, yttermittfältare.  Om Rakip ska spela ska han göra det på mitten. Om Eikrem ska spela ska han göra det på mittfältet (utan alltför stora defensiva uppgifter).

4. När man har en startelva med guldvittring ska man ruska om den – är det någon gång man ska ändra på ett vinnande lag så ärdet när det laget redan tror att de vunnit nästa match. Alltså behövs hungriga spelare som vill ta chansen – som känner att de har något att bevisa. Inte av gulddoften redan mättade och dästa. Tobias Sana hade varit en spelare som vät om han fått förtroende att starta. Nu kastas han in med bördan att vända en hel match och tar på sig alltför stora arbetsuppgifter. Han sprang mycket men fick lite uträttat. Mattias Svanberg hade mått bra av att få starta. Ifall han fått kuta runt och skapa passningsskuggor i 60 minuter hade MFF fortfarande kunnat dominera och kontrollera matchen. Nu släppte man kontrollen redan från avspark.

5. Kuhn är ingen taktiker. Medan Graham Potter kan laborera mellan olika uppställningar känns Kuhn mest som en teoretiker och formationshaverist. Varför spela 4-4-2 i en match då man absolut inte har spelare till det? Varför spela 4-4-2 när sättet att möta Östersund är två annorlunda formationer. Antingen att spela på omställningar eller att vinna mittfältet. De bra lagen, de med bra taktiskt drivna tränare har valt att försvara lågt i Östersund och kontra sönder ÖFK. På hemmaplan har de vunnit mittfältet, ibland som i Norrköping, Göteborg och Solna, under enbart första halvlek och sedan har man försvarat sig och ställt om. Vad Kuhn gjorde var att a. inte hålla ihop laget   ge bort mittfältet och c. I princip enbart ha en spelare som pressade högt och det var mittbacken Kari Arnason, ditlockad av ÖFK och Potter för att skapa ytor bakom honom. MFF spelade som man brukar göra men med två alltför defensivt inriktade innermittfältare som gång på gång såg sig slagna av de tre ÖFK-arna på mitten. Hade Kuhn placerat Rakip på mitten och Eikrem fått hålla till på kanten med mycket boll hade matchbilden sett annorlunda ut.

6. Har jag hybris? Jämfört med Allan Kuhn är mitt CV nästan blankt och ändå tycker jag mig se så många av hans enkla misstag. Nästa gång går jag in på de mer övergripande problemen med MFF 2016, efter att guldet bärgats.


About this entry