Minst 19:e gången…

Det satt oväntat hårt inne men nu har MFF levererat en av landets på förhand allra mest säkra seriesegrar i fotboll, eventuellt efter Sjöbos. MFF har gjort det man skulle, till slut. SM-guldet var viktigast – årets två andra målsättningar, matchmässiga, misslyckades man med. En ekonomisk målsättning man dock lyckades med var att värva Vidar Örn och sälja honom med vinst. Något annat var nog aldrig tänkt. MFF erbjöd en nästan garanterad skytteligaroll och islänningens agent accepterade premisserna och var nog glad att han/de fick flytta och casha in på nytt trots att Vidar Örn inte anses vara en av Islands 25 bästa fotbollsspelare. Inte ens en av de fem bästa anfallarna i ett land där alla spelare i princip tänker på allt utom att göra mål. Finns det över huvud taget ett eget ord på isländskan för offensiva mål?

MFF har på pappret haft klubbens kanske bästa förutsättningar sedan 1990. I fall man jämför med konkurrenterna, med vilka spelare de haft, borde MFF ha sprungit hem serien betydligt tidigare. Det har funnits en del uppenbara men nedtystade brister. Jag har tidigare berört det jag tycker är fel i MFF och jag kommer framöver skriva om varför Allan Kuhn bör glädjas extra mycket nu eftersom jag tror han har en annan roll, troligtvis utanför klubben om två veckor. Så låt oss nu glädjas över vad som är bäst, i år.

Det mest positiva är utan tvekan att Johan Wiland varit seriens bäste målvakt och skapat ett visst lugn i ett annat ganska virrigt försvar. Rutinen parad med mod och bra fötter. Är  överraskad av att Johan vid 35 års ålder har utvecklats, utvecklats sedan han kom till Malmö – cred till Fedel! Mindre cred till lokaltidningar som dissar Wiland på osakliga grunder.

Jag var tvekam till värvningen av AC men han har tillfört MFF ett mycket bättre djupleds-spel,  sedan taktiken förändrats. Det betyder mycket för höstens ganska gedigna spel, och guldet. Att man svalde förtreten och tog den mobbade Adu till nåder var också avgörande liksom Safaris lugn och speluppfattning. Han gör alltid rätt saker.

Rosenberg har gjort ett stort jobb i relativ tystnad. Ifall vi inte räknar Berget som forward är han självklart den bäste anfallaren 2016. Berget har tillfört lika mycket energi som AC, ja mer faktiskt. Han är den spelare jag beundrar mest just för att han alltid ger allt. För laget. Han är alltför bra för MFF men inte tillräckligt bra för större europeiska klubbar eftersom man inte köper de kvalitéer Berget har. Man köper mål, dribblingar, förmåga att nicka undan många bollar e t c. Det är konstigt att fotbollsmarkanden fortfarande är så konservativ och traditionalistisk är den ändå omsätter så stora summor. Vem skriver den europeiska fotbollens ”Moneyball”?

 

Slutligen har Jens Fjellström entré säkert betytt en del för höstens framgångar.  Utan den raden av segrar, ibland ganska otydliga segrar som mot AIK hemma, var det små taktisk saker som avgjorde. Detaljer som inte fanns där tidigare under säsongen. Och när detaljerna fanns där, liksom en taktisk makeover ökade tryggheten. Det var framförallt den som vann guldet till Malmö i år – tryggheten som fick spelarna att kunna prestera på den nivå de är kapabla till och med den kvalité som gjort att de var i Malmö 2016.

 

 


About this entry