29:e omgången: om att bearbeta ångest

Min allsvenska oro tar sig olika uttryck. Ena stunden far jag ut mot troskyldiga fotbollsexperter, andra stunden hotar jag, indirekt,  en hel grupp unga män i vita kortbyxor med fruktansvärda moraliska straff ifall de inte gör som jag vill.

 

Nu har jag istället för att åka till gymmet och träna i min gamla HF-tröja legat i sängen och läst Knausgård. Han skriver klok, vackert och fascinerande om små detaljer i vardagen. Ofta ställer han sin ögonblickliga  österlenska vardagsvärid mot, mer sällan ”med” än ”mot”, vår gemensamma historia, vår kollektiva erfarenhet, ett slag kunskapsarv på gott och ont. Boken heter ”Om høsten” och medan jag läser börjar jag tvivla och emotionellt revidera denna morgonens text om svek. Vilka är dessa MFF:are som jag försöker ”out-a” som presumtiva svikare?

 

Eller snarare – vilka är det som MFF-arna sviker, ifall de nu tappar poäng på Gavlevallen? Om utgångspunkten för varje tävling mellan elitspelare är att vinna så har de redan vunnit. Att förlora i Gävle är med andra ord som att släppa in ett sent reduceringsmål i en match där de tre poängen bärgats och att alla nu enbart väntar på domarens slutsignal. Vad betyder då ett insläppt mål, mer än för målvaktens självbild?

 

MFF-arna sviker alltså inte sitt jobb och sin målsättning. De sviker absolut inte mig eftersom jag inte äger några legitima krav mer än känslor. Möjligtvis sviker de fotbollen som idé – den som går ut på att alltid göra sitt bästa. Men kan jag verkligen begära att de ska göra sitt bästa när det ingenting gäller? Är det inte mänskligt att förhålla sig till leken fotboll så som en lek nu när den för deras vidkommande är reducerad ( eller upphöjd) till ljust detta : lek?

 

Samtidigt har de betalt och arbetsgivarens order borde inte ignoreras. Å andra sidan är fotbollsspelare är en slags kollektivs konstnärer som inte kan avkrävas samma ackord som en simpel kugge till löpandebands-anställd.

 

Om jag skulle kräva samma insats varje gång av fotbollsspelarna – då kan jag rimligtvis inte heller kräva att de någonsin överpresterar. Vilket vi alla drömmer om att de ska göra. För att förtydliga: en Norrköping (b) måste ha sin moraliska motsvarighet i Gefle (b), eller Östersund (h).  Och som MFF-are värderar vi 2-1-segern för två veckor sedan oerhört mycket högre än de två intetsägande, konstlösa matcherna mot mediokra norrlandslag, är jag rädd. Hur smärtsamt det än känns. För mig.

 

 

 

 

 

 


About this entry