Hur bra är ÖFK?

5-1 låter stort, låter överlägset. På sätt och vis var det utspelning fast det handlar lika mycket om en match mellan lagmoral och en grupp individualister i samma lagtröja. Örebro lät sig förnedras inför en i sammanhanget självklart liten hemmapublik. Visst var Östersund bättre men ifall motståndarna inte är motiverade blir det lätt stora siffror den här tiden på säsongen. Vilket förmodligen ÖSK-supportrarna anade och stannade hemma.

 

Det är just detta som gör att Östersund nu vunnit fyra av de fem senaste – de är ett lag med moral där spelarna försöker vinna varje match, varje närkamp. Till skillnad från väldigt många andra lag i allsvenskan som inte har något att spela för, mer än moralen och den går på fri transfer i den här serien.

 

Publiksiffrorna är genant låga men vem kan gnälla på supportrar som inte kommer för att se spelarna ställa ut skorna? Det gäller dock inte ÖFK-supportrarna. De kommer, även på bortaplan och de gör det för de vet de får se sina spelare försöka vinna varje match. Vilket det just nu också gör.

 

Det är inte så att ÖFK:s spelare, som i princip alla är hämtade från Superettan och Division 1, plötsligt blivit stora stjärnor. Eller att Graham Potter är en tränare i världsklass men de spelar enkelt, efter sina resurser och som ett lag. Alla de 20 eller 25 som startat. Det är hela förklaringen. I fall man har en hög moral kan man också rotera laget på ett helt annat sätt. Istället för att skapa osäkerhet och dåliga vibbar blir ÖFK starkare av att rotera spelarna mer än något annat lag i allsvenskan.

 

Ser för övrigt fram emot när CMores experter ska förklara ”sensationen” Östersund. Vågar man säga sanningen även om det innebär att man därigenom indirekt dissar de flesta andra klubbarna och hela den produkt CMore tjänar pengar på?

 

 

Så Östersund vinner återigen stort på bortaplan mot ett lag som vann första matchen med minst två mål på Jämtkraft Arena. Ett lag som nu inte går för fullt. Det ligger i sakens natur att förlorarna för att skymma bristen på professionalitet då haussar vinnarna.

 

Egentligen är det absurt att ÖFK gör många mål eftersom man saknar en riktig boxspelare. Skyttekung Ghoddos är en liten tia som kan göra snygga mål men han är inte naturlig målskytt. Sema är en ytter, Gero är bara stor och Alex Dyer är en mittfältare som springer väldigt mycket men får många avslut enbart för att de spelare som ska markera honom och följa med in i eget straffområde inte gör hela jobbet.

 

Östersund är lite som de där säkerhetsföretagen i databranschen som lever av att påvisa svagheter i systemet. ÖFK håller bollen, spelar runt, springer mycket och väntar på att alltför bekväma motståndare ska göra misstag som att chansbryta, alibiförsvara, inte ta hela löpningen utan boll. Även om ÖFK spelar vacker och elegant så skaps nästan varje målchans av tålamod, rörelse och trötta motståndares misstag.

 

Örebro är bäst i allsvenskan på just det – att inte springa och göra det defensiva jobbet utan boll.  De försökte spela med sex mittfältare utan boll men varken Astrit eller  Nordin eller någon annan spelare än Åhman-Persson gjorde jobbet den här måndagen i slutet av oktober. Dessutom hade den unge, debuterande mittbacken nog gärna önskat han sluppit gårdagens match. Så ÖFK fick komma rättvända gång på gång på gång och det kunde blivit 6-0, eller 7…samtidigt som det kunde blivit 2-2.

 

Astrit, mannen som Olof Lundh ville ha med i en svensk startelva i EM, deklarerade i helgen att han vill gå vidare i karriären och är öppen för anbud, även om ”alla vet att jag älskar Örebro”.  Astrid går på fri transfer. Lycka till!

 

5-1 kom på en underbar chip av Ken Sema. Det intressanta är att det var efter en skarvning av en lagkamrat som i sin tur fick bollen av målvakten Hampus Nilsson. Nilsson borde få en andraassist på det målet.

 

 

 


About this entry