När Gud satte ned foten på Olympias gräs visade han sig vara naken…

img_1168

Det skymmer över Henkestatyn vid Drottninggatan och skuggorna över Helsingborg blir allt längre. Sedan kan man naturligtvis med visst fog hävda att jag är ute och cyklar här, med CK Fix faktiskt. 

De två bottentippade nykomlingarna J Södra och Östersund, allsvenskan två nya klara röster, kan i dag avgöra vilken av de allsvenska långkörarna Gefle och HIF som lämnar på slutsignalen. Gefle har gått 11 säsonger, HIF 23. Kanske är de dags nu, kanske borde det varit bättre för klubben att det hände nån säsong tidigare. Under alla omständigheter är det symboliskt för den nya uppdaterade herrfotbollserien. Framförallt när man ser till valen som tränare genomförda av ängsliga styrelser.

 

Gefle skiftade tränare och verkar otroligt nog lyckats byta ned sig. Det finns många andra exempel i allsvenskan. Bland annat Hammarby och Djurgården som satsade på tränare vars bäst föredatum gått ut. MFF tvingades i en nödsituation rekrytera en  interimtränare, en tillförordnad ledare utan andra meriter än att han verkar vara en väldigt trevlig människa och har varit andretränare för framgångsrika klubbar. Trots att många ”fotbollsexperter” förordade att Daniel Andersson skulle bli manager så blev han inte det. Vilket hedrar MFF, och Daniel Andersson. Förmodligen en av förklaringarna till att de idag klunkar champagne ur SM-pokalen medan man samtidigt på Olympia släcker törsten efter framgång med avslagen Ramlösa ur bitterhetens kalk. Ifall man nu har råd med plastmuggar? Jag kan se hur händerna kupas och hur segerns vätska sakta sipprar genom köldslagna, darrande röblåa fingrar.

 

När Henrik Larsson var spelare sa han alltid att han aldrig skulle bli fotbollstränare. När Henrik Larsson slutade spela kunde han inte låta fotbollen vara ifred. Med facit i hand är det lätt att se hans tränarkarriär som en form av missbruk. Han kunde inte låta bli, beroendet var alltför starkt. Både av fotbollen men förmodligen även av bekräftelse och respekt. Annars hade han kunnat stilla begäret som ungdomstränare och troligtvis varit en väldigt duktig sådan.

 

Henrik Larsson rekryterades till HIF för att han var Henrik Larsson, inte på några meriter som framgångsrik tränare. Att misslyckas kapitalt tre säsonger i Bois var knappast en merit. Att rekrytera en tränare som hållit kvar Falkenberg kvar i allsvenskan var kanske inte det som imponerade på en klubb med HIF:s självbild. Varför Henrik Larsson inte var en eftertraktad tränare (mer än i Helsingborg och bland lismande sportjournalister lite överallt) när han tillträdde har med all tydlighet visats under den innevarande säsongen.

 

Som spelare var han ”Ghod”, som fotbollstränare är han naken och ingen har vågat säga det till honom. Inte styrelsen som saknat pengar till en ersättare. Inte kompisarna på lokaltidningen, inte de tillbedjande ryggdunkarna,  de naiva fotbollsnostalgikerna eller de som kramar allt närproducerat. Hade inte Henrik varit helsingborgare hade han aldrig tränat HIF.

 

En stor del av ansvaret för dagens  närkamp med demonerna ska alltså läggas inte på Henrik Larsson utan på Helsingborg. Att så många inte lyckades skilja på den nästan överjordiske spelaren Henke och människan Henrik. Han är varken Gud eller loser utan blott en mindre lyckad elitfotbollstränare. Man bör också fråga sig om HIF, och Helsingborg, verkligen satsat på Henrik ifall inte Malmö FF haft så exempellösa framgångar och stora vinster som de tre senaste säsongerna? Att ”Helsingborg”  i stället för att satsa småskaligt och bygga ett starkt nordvästskånskt fundament på sikt istället triggades av det enda man var riktigt, riktigt stolt över och vars motsvarighet Malmö saknade. Henke – ett substitutet för drömmar, CL, fast Öresundsförbindelse med mera.

 

Samtidigt kan man fråga sig hur det hade gått om lagets blivande stjärna kunnat prestera ifall klubben sparkat hans pappa som tränare?  Å andra sidan – när det börjat gå illa för pappa som tränare har det gått än sämre för sonen. Jag önskar att Henrik Larsson stannar i HIF och tar revansch som ungdomstränare. Jag hoppas på andra kläder och ett annat ansvar fast i samma färger men jag tror det inte.

 

HIF de senaste säsongerna är en tragedi med många olyckliga kopplingar och osunda fotbollsintima band vilka skadat klubben och hindrat den från att växa och förändras. Inte helt olik ett grekiskt ödesdrama med gamla gudar, berusade av hybris  som faller från höga höjder och landar jävligt illa.

 

De två klubbar som denna söndag i november har makten, framtiden och dessutom sitter med omgångens ”trumf” har rekryterat unga tränare med en ny filosofi och attityd. Ingen av dem var närmelsevis lika duktig fotbollsspelare som Henrik Larsson. Ingen av dem ropade på samma dialekt som publiken, om de nu ens skulle få för sig att höja rösten. Båda kunde dock prata med sina spelare och få dem att lyfta sig, de är goda pedagoger, de bär inte sin erfarenhet som ett allt mer irriterande eksem.

 

Både Gefle och Östersund har enbart spelare som hämtats från lägre serier och skuggiga avbytarbänkar medan HIF har väldigt många före detta stjärnor. Stora namn, bra ålder men alla i snabbt eller långsamt fall från berömmelen. Av alla kända namn är det enbart ett jag tycker har visat klass: Micke Dahlberg. Jag tror HIF:s allsvenska överlevnad avgörs av Mickes fötter och framförallt hans huvud.

 

Vad jag vill komma fram till är att HIF 2016 har spelat en fotboll från 1990-talet orkestrerad av en smått tondöv dirigent vars uppgivna gester och gastande tystat instrumenten. Vad vi som håller på HIF har kommit fram till är en situation och en dag som troligtvis är Henrik Larssons avskedsföreställning från de stora fotbollsscenerna. Jag hoppas innerligt på en final  i dur. Och sedan två triumfatoriska extranummer!

 

 

 

 


About this entry