Raiola, Zlatan, Kuper, Lundh och övergångsförhandlingarna på Bar Centrale

Jag älskar långa, långa intervjuer. De måste inte vara så himla korta och stringenta, det räcker med att intervjuaren och den intervjuade har respekt för varandra, talar samma språk och har något att berätta, för varandra. Om jag har något att berätta för den intervjuade blir hen mer angelägen att berätta något för mig – vi byter historier. Fast mina historier måste vara bra berättade och korta, den intervjuade ska känna det som en final i bra berättelser och uppriktighet som hen vinner. Är man vinnarskalle så är man, är man intervjuare så är man: inga handskar, inga solglasögon och ingen sprit men gärna snygga kläder.

Sedan måste intervjuaren kunna skriva, det är fan inte alltid så.  Simon Kuper kan skriva. Jag glömmer ofta att läsa honom i Financial Times så jag är tacksam över Olof Lundhs länk. Har aldrig kollat Olofs blogg tidigare. Överraskas av flera klart intressanta ämnen med många länkar,  även om jag kanske inte läser hans intervjuer med samma fascination ( ville länka men hittar inte längre bloggen som behandlar Simons text så ni får stå ut med de andra, långa, bloggtexterna).

Mötte Simon för första gången vid tretiden på en liten bar i en liten, liten stad i de Toscanska bergen – San Casciano. Jag hade ju recenserat ”Football Against the Enemy” lite överallt och kände några på ”When Saturday Comes”. Han hade hållit ett föredrag och var i mina ögon världsberömd. Jag skulle några timmar senare spela första VM-finalen för Författarlandslaget mot Tyskland. De tränades av en Bundesligalegend som tvingat dem lämna den lilla bergsstadens enda ställe (Bar Centrale) och gå till sängs redan vid midnatt. Jag hade en taskig hamstring och frågade Simon i fall han inte kunde tänka sig att spela för Sverige ( höll på att skriva blågult men vi hade ju fått gula byxor till landslagströjan av arrangörerna).

Förhandlingen gick snabbt. Simon signade bums, vi drack snabbt upp all sign-on-fee och nån timme senare efter saftiga historier om framförallt holländsk fotboll var jag på väg hem till villan på en kulle en halvmil bortom Bar Centrale i min snabba nya röda Alfa (så arrangörerna var inte helt färgblinda). Hårt tejpad linkade jag ett par timmar senare av finalen efter tre minuter. Simon kom in som var en ettrig nummer 10:  framför Kindvall och bakom Ekelund. Han löpte i djupled och av misstag råkade han sparka av benet på den tyske målvakten (den även i Sverige spelade dramatikern) redan två minuter senare. Tyskarna hämtade sig aldrig, vi vann 5-0.

Nu har Simon intervjuat Mino Railoa. Det är långt, allt är inte nytt men det är intresset, har bra flyt och en svensk från Malmö är huvudperson. Raiola framstår dessutom som nära nog sympatisk vilket ger en garanterat annorlunda läsupplevelse:

”It’s commonly thought that clubs and coaches decide which players to sign. Often, though, the driving force is the agent. Raiola explains, “I always try to formulate a goal with a player: ‘That is what we want. We’re not going to sit and wait and see where the wind blows.’” In 2004 he decided Ibrahimovic should join Italy’s most “extreme” club: Juventus. Dressed in beach shorts and soggy with sweat after an unscheduled sprint through Turin, he did the deal with Moggi for a transfer fee of €16m.

”Do you want to be the best in the world? Or the player who earns most and can show off the most stuff?”

At Juve, Ibrahimovic saw for himself how hard Nedved trained. “I thought you were exaggerating, but it’s true,” he told Raiola. Nedved told the young striker, “You don’t know what you’ve got.” Ibrahimovic merged the Czech’s work ethic with his own superior talent.”

 

 

 

 


About this entry