Janne Andersson vs Erik Hamrén

Här går ett profillöst, dissat svensk landslag efter tre simpla samlingar in och för matchen mot EM-finalisten på hemmaplan, ja om inte dominerar så var Heltgult i alla fall värda en poäng tack vare flera riktigt starka chanser. Nu vägde rollerna över för domarteamet – Sverige blev bortdömda, Frankrike tilldömda en seger men det kommer ändras ganska snabbt och Sverige fortsätter spela så här tätt och  bra. I en annan värld, där Sverige nämns med mer respekt får Evra en varning för armbågen i Toivonens nacke och liksom fransmannen som tacklade Ekdahl.  Det blir offside, foul på målvakten, straff för Guidetti e t c, e t  c.

 

Jämför Hamréns EM-insats med gårdagens match. Erik hade haft laget i evigheter, alla borde veta exakt vad de gjorde i alla ögonblick. De borde ha varit ett revanschsuget lag med stort självförtroende tillsammans med Europas store målkung!

 

Vad Hamrén bjöd oss på var ett splittrat, feg  lag utan tydliga roller eller spelidé. Vad har de egentligen gjort på alla de här hundratals träningarna de haft? Hur kan man var så dålig pedagog och coach som Hamréns var sina sista fem, sex år som förbundskapten?

 

Det är otroligt att ett nytt svensk landslag, med en ny spelidé kan vara så här bra, så här snabbt. Till 95 procent handlar det om en god instruktör och god pedagog. Janne Andersson och hans team får spelarna att tro på det han vill de ska göra – tvärtemot EM-laget.

 

Det lustiga är också att Jannes lag spelar lite som Hamrén hade önskat hans lag gjorde. Att de vårdar bollen, har possesion, spelar sig fram längs marken med höga ytterbackar och passningsskickliga innermittfältare.

 

Det är också tydligt att se var Hamrén fullständigt gick bort sig, hans fiasko blir så tydligt med hösten 2016 som kontrast.

 

Plottrandet med mittbackar som alla efter ett tag oc hen offentlig dissning förlorade självförtroendet. Att hans enda recept för att göra de mål som inte kom var att ge Zlatan ännu större roll. Att bollar på Zlatan – så spelade Sverige i fyra, fem år och det var inte svårt att försvara sig mot ett sådant entonigt, fantasilöst lag vilket EM så förödande tydligt visade.

 

Ifall SvFF var en professionellt driven verksamhet hade man gjort en grundlig studie av varför Hamrén gjorde som han gjorde och varför förbundet gav honom så stort förtroende.  Eller handlar det om att de med makten litar på fotbollsjournalister som Johan Esk och fotbollshistoriker som Bill Sund, för att nu nämna två av Hamréns mest hängivna beundrare?

 

Borde inte SvFF försöka ta lärdom, både av de dåliga åren och de extremt goda år vi rimligtvis har framför oss?


About this entry