Sex, våld och misshandels-missbrukaren Frida Wallberg

skarmavbild-2016-11-08-kl-08-02-51Boxarliv gör sig kanske bäst på film? Jag misstänker det efter att ha läst boken Malin Jonson har hjälpt den f d kvinnliga proffsboxaren att skriva.  ”Alltid lite till – om att slåss för sitt liv” (Offside Press) är ingen dålig bok men den är problematisk och alltför motsägelsefull – realismen gör så ont att läsa om att när den träffar upplevs smärtan som fiktion.

Å ena sidan en stark berättelse om en kvinna och idrottare som utnyttjas av alla och inte räds att lämna ut dem och berätta hur svårt hon haft det, även ekonomiskt. Samtidigt som Frida Wallberg dissar sig själv för att hon lät det ske, att hon lät sig duperas och luras. Å andra sidan en bok om en ung kvinna som är otroligt stolt över sin karriär och försvarar alla de som gjorde den möjlig.  Ja, hon älskar alla och är så tacksam så…

 

I 200 sidor är det pappan som ständigt puttar omkull sin sjuåriga dotter och slår henne med en spade när hon inte jobbat tillräckligt hårt på gården. En mamma som aldrig är där, en äldre bror som hon ständigt provocerar så att det varje gång slutar med att han misshandlar henne, en lokal boxningsledare som börjar tafsa på henne när hon är 12: tränare, promotors, sponsorer och andra som fortsätter utnyttja henne på liknande sätt…. men nu, vid 33 års ålder och kommen till sista kapitlet i självbiografin lovebombar alla. Ja utom två då, eller tre:

 

  1. De som kritiserade proffsboxningen efter att hon nästan dött i ringen kallar hon ”gamar”. De vill ju förbjuda det hon älskar så mycket de sista 50 sidorna,  samma värld hon totalt dissat under 200 tidigare sidorna.

 

 

  1. En av de få som inte tillskrivs några positiva känslor alls är den man hon var ihop med i fyra år – han som även arrangerade galan hon skadades i. Han begår sedan självmord och i avskedbrevet till henne och hans familj (inklusive två barn) ger han henne skulden.  Frida däremot visste att han var fel från första sekunden men…

 

  1. Boxningsläkaren nummer 1 i Sverige  Robert Ludwig och de andra i hennes ringhörna. Ludwig är Boxningsförbundets favoläkare, han är också läkare vid de flesta galor. Han låter alltid Frida boxas, även när hon har lunginflammation. Även när hon kräks har migrän och varken kan äta eller dricka: som före den ödesdigra matchen.

 

När Frida börjar förlora medvetandet försvinner Robert Ludwig, liksom sekonden, liksom läkaren i hennes ringhörna, liksom Alexander ”Mauler” Gustafsson. Den senare är den ende som inte får kritik- varför vet jag inte.

 

De som räddar livet på henne genom att jaga rätt på läkare, ser till att en bår kommer fram, ser till att hon efter lång tid ändå får akutvård är motståndaren och dennes tränare. Alla andra skiter i henne eller flyr av rädsla och obehag när hon ligger döende i ringen.

 

Bara den bilden borde, tycker jag, vara tillräcklig för lite mer kritik mot svensk boxning och proffsboxningen men det tycker inte Frida. Fast hon vidhåller att Ludwig inte gjorde ett bra jobb den här gången heller. Ludwig är definitivt ett fall för Läkarsällskapets etikgrupp men jag förmodar att hans yrkesetik aldrig ifrågasatts. Han är ju förbundets expert…

 

Och den läkare som är hennes cutman, han som ska fixa henne så hon kan klara av en rond till – han bara försvinner efter matchen. Hon vet fortfarande inte vad han hette eller vem han var. Dessutom inte speciellt intresserad av att ta reda på det…

 

Värst av alla motsägelser finner jag den som handlar om förhållandet till hennes egen kropp. Hon tränar hela tiden fel, märker, känner. lider men struntar i det och skyller på alla andra. Hon blir hela tiden skadad men fortsätter likadant, med stigande smärta. Hon vill sluta, känner att hon inte kan komma undan. På slutet skriver hon att träning måste göra ont. Att det inte är någon bra träning om det inte gör väldigt ont och att när hon tränat hårt men det fortfarande inte gör ont så går hon ner och tränar ett pass till. För smärtans skull, alltid lite till – som om hennes kropp var något hon skulle bestraffa, att den skulle späkas även om det betydde att hon inte kunde boxas.

Det är ett klockrent självskadebeteende, som hon yttterst framgångsrikt odlad i lite drygt 20 år och som inte inskränker sig till boxningen:  när hon ska föda har hon inte förberett sig över huvud taget och allting håller på att gå galet men så biter Frida ihop och fixar det, på egen hand. När hon ska åka Vasaloppet har hon knappt stått på skidor men fixar det ändå med glans. Fast hon blir allvarlig skadad av det. Så istället för mer skidor kör hon Cykelvasan utan att i princip någonsin cyklat tidigare men slår ändå ”många tävlingscyklister”. Och så orsakar det nya, och fler skador.

 

För en månad sedan berättade av en händelse Expressen i text och film om hur Frida sparrar igen, gravid i åttonde månaden. Och så får hon på nytt beskriva hur bra det känns att vara i ringen, hur mycket hon älskar det och hur ont det gör…

 

På en av de sista sidorna får vi veta att hon som alltid tvingats vända på slantarna var tvungen att sälja Rolexen och flytta från lägenheten på Avenyn i Göteborg. En äldre revisor i Stockholm ”som är gift och har två barn” hjälper henne skuldsanera, även om just det begreppet inte nämns. Här finns uppenbarligen en annan värld än den misär boken ägnar sig åt att avslöja och att namnge dess förövare.

 

Det är alltför motsägelsefullt, långt ut över gränsen för vad som gör en livsberättelse levande och genuin. Alla människor är splittrade och hyser motstridiga känslor men Frida Wallberg framstår som att hon ”alltid är lite till”, fast det är aldrig hennes fel och hon alltid innerst inne är en lika godtrogen och godhjärtad, blond ”bondflicka”…

 

Frida får uppenbarligen en kick av att misshandla andra men även en kick av att själv bli misshandlad. På annat sätt går inte boken att läsa. Borde inte Malin Jonson ställt frågan ”varför” till Frida, och till sig själv istället för att stapla kusliga anekdoter om dess förfärliga konsekvenser?

 

Jag kan inte utgå ifrån att Frida Wallberg är totalt pantad men det är ju tyvärr den slutsatsen man måste dra efter att ha läst boken. Kanske Susanne Edwards dokumentärfilm är mer rättvis mot henne…?


About this entry