Gábor Király byxor, två verkliga skitmål och MFF-ironi?

Det mest minnesvärda med Sveriges landskamp mot Ungern var hemmalagets målvakter. Först och främst Balazs Megyeri – debuterar och släpper in första målet efter 52 sekunder. Världsrekord?

 

De grå byxornas  108:e landskamp på 18 år. Och de höll nollan. Dock med en hel del tur. Men en gammal målvakt ska ha tur – det är den där effektivitetens gråzon som kallas erfarenhet och känsla. Fast jag frågar mig varför han inte måste ha kortbyxor, alldeles oavsett vad han annars har på sig? I det övrigt så rigida reglementet för spelarnas klädsel verkar här finns en lucka. Liksom färgen på strumporna. Men det får jag väl ta upp i en särskild text.

 

Sverige spelar bra offensivt, speciellt vid snabba  omställningar och roligt med all rörelse utan boll. Dessutom underhållande. Plus en snyggt och sobert ekiperad målvakt. Alla spelarna, nästan, kändes bekväma med bollen. Emil Krafth är inget undantag – han känns bara obekväm utan boll.

 

Det blågult problematiska 1.

Kraft har vårdat passningsspel, läser spelet bra, godkänt inne i straffområdet men väldigt svag  en mot en när motståndarna kommer emot honom. Ifall man är så här pass dålig mot Ungern B hur illa slutar det mot bra motståndare som förstår att utnyttja hans svaghet?  Jesper Hussfelt hävdade att den frisparken som ledde till Frankrikes (Krafths fäller Matudi) mål var feldömd? Var det ironi?

 

Emil Krafth känns som en transatlantisk hockeyspelare som plötsligt befinner sig på en större europeisk rink. Han hinner inte med så fort bollen är utanför boxen.

 

MFF-aren Raulolle ger på svenska fans betyget 2 på Krafth  med kommentaren ”stabil”. Ironi?

 

 

Det blågult problematiska 2.

Sverige borde gjort betydligt fler mål än vad man gjorde mot ett omotiverat B-lags Ungern. De två målen som man lyckades med var riktiga skitmål.

 

 

Klart att det inte är Balazs fel när bollen studsar genom muren och planen är hal. Tror han tagit bollen i fall det var torr plan. Pinsamt med en så otät mur men den frispark som Hussfelt kallade ”fin” och ”bra” – hur bra var den egentligen?  Det var ju en frispark mitt i muren, i stående brösthöjd. Varför inte säga som det var: en väldigt misslyckad frispark som studsade rätt?

 

 

Kiese Thelin –  första halvtimmen har han en bollbehandling som aldrig räckt till för att bli startspelare i Gröstorp. Sedan gör han mål på ett skott som inte borde blivit mål ifall inte försvararen vänt bort blicken och inte blockat ett skott samtidigt som försvararen skymmer målvakten från dålig vinkel. Det är ett väldigt, väldigt tursamt mål. Varför inte säga det istället för att berömma avslutet?

 

Jag tycker mycket om Hussfelt och Dubbel-Anders men det retar mig lite att de känner att i nationalismens namn måste haussa svenska mål. Räcker det inte med att vi blir glada? Tycker det här är lite jobbigt – att man ljuger för att haussa det specifikt svenska. Känns bekant från politikens värld och därmed lite onödigt olustigt.

 

Det är likadant med de tre i studion – de haussar målen som istället för att kategorisera dem för vad det är – tursamma tillfälligheter. Om det nu är alltför känsligt att säga det alla ser – vad ljuger eller förskönar man mer? Eller är detta också ironi?

 

 

 


About this entry