Imperfekt-Pontus och idrotten som berättelse

När jag hör Pontus Farnerud för tredje gången den här halvleken återberätta vad som hände, i detalj verbalt reprisera vad vi just sett TRE gånger och medan spelet återupptagits – då kommer jag på mig med att bli överdrivet irriterad.

 

Jag svär.

 

Fredrik Backmans underbara hockeyroman ”Björnstad” slår fast det likt ett slagskott blockat med pannan  – idrott är en berättelse. Det ända som är värre än Farnerud för berättelsen är de som berättar vad som ska hända, innan vi själva sett det.

 

Jag svär.  Inte över Pontus Farnerud – han tror verkligen att han gör ett kanonjobb om expertkommentator. Nej, felet är i det ögonblicket alla ja-sägarna runt omkring honom. I huvudsak hans arbetsgivare som från att för några år sedan ha bra, verbalt uttrycksfulla inte minst intelligenta experter som Blom, Lundberg, Fjellström idag sätter headset på bruset, ett gäng som med några lysande undantag inte hör hemma i högsta serien. De är lite som Örjans Valls gräsmatta tänker jag, de är små tuvor som gör att helhetsupplevelsen får snedträff och gör att det som verkar vara en enkel bredsida på tio meter går över långlinjen och målvakternas tillslag på rullande boll ser ut som en snedspark.

 

Jag svär för att ingen har guts eller vilja eller moral nog att säga till Pontus Farnerud efter fem, sex säsonger som TV-expert på fotboll att han INTE ska återberätta i ord vad alla redan sett.  Vi har redan sett berättelsen, i repris, när Farnerud väl hunnit fram till slutskedet : ”han har skjutit och målvakten har räddat och att det blev hörna”  som för övrigt redan slagits medan Pontus är kvar i imperfekt, ”Imperfekt-Pontus”.

 

Varför tar jag då det här, som Pontus får symbolisera, på så stort allvar?

 

Förmodligen av samma anledning som gör att jag sitter framför datorn och kollar på matchen fast jag är så trött att jag borde lägga mig att sova med den här efterhängsna huvudvärken. Varför mina känslor söker bekräftelse och bättre HIF-spel. HIF är tama eller rent av dåliga  med en skadad Peter Larsson i första halvlek och det får första bästa dysfunktionella berättare sota för. Det blir ”Imperfekt-Pontus”.

 

Hans slickade hår och tjusiga kläder och svärmorsdröms-leende  funkar inte riktigt på gräsmattan en regnig torsdagskväll i november i Halmstad. Det har inte heller någon förklarat för Pontus. Han har nu efter fem, sex år i yrket lärt sig ALLA klyschorna. I bästa fall är det någon slags tävling där han vinner mot en okänd motståndare (kanske man kan spela på det i något obskyrt spelbolag)  ifall man lyckas dra alla tjugo, i första halvlek.

 

Som ett bevis på Pontus besatthet väljer jag hans  karakteristik av Fredrik Liverstam. Han ”har ett  riktigt Halmstadshjärta”.

 

Han säger det faktiskt med lite tvekan mellan ”ett” och ”riktigt” men fullföljer ändå satsen som om han kommer på sig med att det kanske är lite överdrivet provocerande. Speciellt med tanke på att lagkapten som tog ett rött i slutskedet av av den sista betydelselösa matchen före kvalmötet med hans hjärtats riktiga lag; HIF. Speciellt som Fredrik förmodligen blir HIF:s nye lagkapten efter söndagens retur, i fall HIF håller sig kvar.

 

I ett annat land, i ett annan mindre konflikträdd kultur hade Liverstam burit ut på ur Halmstads kommun indränkt i olja och fjädrar dagen efter det röda. Man hade rakat av honom håret i en anspelning på vad som hände de kvinnor som under den nazistiska ockupationen förälskade sig i tyska soldater.  Å andras sidan verkar inte HBK har tillräckligt många supportrar för att orka lyfta Liverstam – att kvala till allsvenskan och inte locka mer än allra högst 4 000 egna men dödstysta åskådare på hemmaplan i första matchen borde automatiskt ha inneburit ett teoretiskt bortamål.

 

Liverstam har en livslång crush med HIF, trots att han är uppvuxen 12 simpla kilometer från Pontus Landskrona. Pontus vet att Liverstam hade stått på bortaläktaren i regnet med de andra HIF-supportrarna om han inte råkade vara lagkapten för motståndarna och fick ett återfall för snart tre veckor sedan och nu råkar vara  avstängd i båda matcherna.

 

Eller är  det ironi? Är Farneruds skämt så ohyggligt sublima att vi inte förstår honom – är klyschornas kung, ”Imperfekt-Pontus” en genial superraffinerad och ironisk berättare som strör rubrikkommentarer för oss överdrivet korkade tittarkamerler?

 

 


About this entry