Fotbollsjournalisterna som maktens megafoner?

Två veckor efter att Allan Kuhn var en utmärkt tränare är han det inte längre. Idag är han dålig och  starkt ifrågasatt och detta utan att MFF spelat någon match. Hur är det möjligt?

 

Jo i den underbara värld som utgör svensk sportjournalistik är allting möjligt. Den lokale fotbollsexperten på den stora morgontidningen skrev för tre veckor sedan en hyllningsartikel om Kuhn och nämnde speciellt hur bra ”matchcoach” han blivit.

 

När det nu verkar uppenbart att Kuhn förlorar jobbet kommer Max Wiman snart skriva en krönika där han dissar Kuhn, förmodligen även som ”matchcoach”. Wiman kommer, i fall han följer sin egen traditionen, även att påstå att han länge tvivlat på Kuhns kvalitéer.

 

Så gjorde Wiman med Nilsson, Hareide och Norling efter säsongen: först hyllning och sedan dissande. Vad gäller Rikard Norling tog han också heder och ära av nuvarande AIK-tränaren vilket åtminstone jag tycker är viktigt att påminna om.

 

Så över till årets i särklass med hyllande svenska fotbollsexpert. Läser Olof Lundhs bloggkrönika. Han skriver så här efter att Kuhn inte blivit ”Årets tränare” i torsdags.

 

”Under samma dag som Nanne Bergstrand gick Expressens Daniel Kristoffersson ut med uppgifterna om att Malmö FF letar ny tränare istället för Allan Kuhn. Vilket egentligen inte överraskar, sa det i C More när säsongen gick mot sitt slut.

 

Ibland svider det extra att man missar en story som man hört om, men inte kunnat ta hem, och det var en sådan. Allan Kuhn har inte övertygat i Malmö FF och det har underminerat honom internt i klubben.”

 

Här antyder han att han en längre tid känt till att Kuhn satt löst. Han hänvisar i bloggen även till en incident efter ÖFK hemma då Kuhn lär helt ha tappat omklädningsrummet.

 

Så varför skrev aldrig Lundh om det då?

 

Eftersom hans bloggarkiv är överraskande tunt, fem krönikor, finner jag ingen oreserverad hyllning av Kuhn men för två veckor sedan skrev Lundh så här, det vill säga som om det var självklart att Kuhn tränade MFF även 2017.

 

”Inte heller var det så att MFF 2016 saknade skönhetsfläckar. Allan Kuhn fick inte till spelet till hundra och valde ofta äldre spelare framför talanger. Hur hanterar han spel på två fronter: i Sverige och i Europa? Får han bygga en trupp helt efter eget huvud?

 

En nyckelrekrytering för Malmö FF var när Daniel Andersson vintern 2013-14 gick från att vara assisterande tränare till sportchef. Han har visat sig ha sinne för affärer och spelare och har byggt ett lag och en klubb.

 

Att Anderson vill ha insyn i vad som sker är inget konstigt, men det är klart att Kuhn måste spela tätt med sportchefen för att det ska funka. Daniel Andersson är omringad av gamla polare i Olof Persson och Jens Fjellström som bägge varit i MFF och kan klubben.”

 

Ska man tolka Lundhs krönikor som ”kreml-ologerna” en gång tolkade Sovjetunionens politik; att sanningen inte var vad som sades utan vad som inte sades? Är det inte en ganska bedrövlig form av sportjournalistik, att journalisten sitter på en massa kunskaper som hen inte förmedlar för att hen har så bra och goda källor inne i klubbarnas maktcentra? Att hen måste vänta ut en passande tidpunkt innan hen kan vara sanningsenlig?

 

Som läsare känner jag mig som gisslan, att min passion och nyfikenhet på fotboll utnyttjas för att generera direkta pengar eller indirekta genom klick och att Lundh och Wiman är duktiga på att leverera det till sina ägare och uppdragsgivare.   Men är de då inte samtidigt, Lundh och Wiman, mer en slags maktens megafoner och kommunikatörer istället för först och främst självständiga, journalister med etisk integritet?

 

Jag vet att Olof Lundh har kvalitéer och att han fick ett oerhört fint pris av Expressen för bara några dagar sedan. Därför finner jag den här soppan av fördolda budskap och grumliga sanningar än mer märklig och inte så välsmakande.

 

Lundh menar att han liksom Kristoffersson vetat att MFF söker ny tränare. Tänk om det är så att MFF inte gör det, inte letar efter tränare utan att lösningen är att DA och Jens själva köra med Olof Persson som träningsansvarig?

 

Jag säger inte att det blir så men jag har hela hösten trott på den lösningen, och skrivit om den på min blogg, att Kuhn omöjligt kan vara MFF:s tränare 2017 och att Jens och DA är de som bestämmer.  Ifall det blir så, som jag gissat – hur kommer i så fall Kristofersson och Lundh att formulera sig?

 

Spännande fortsättning följer.

Ps Där är en intrikat formulering i Lundhs krönika och den avslutande del som berör Kuhn: ”Kanske är det också bristande tålamod i att inte ge honom mer tid? Eller så får man erkänna att man tog fel och gå vidare.” Jag förmodar det är ett sätt att försöka hålla ryggen fri – i fall MFF behåller Kuhn kan Lundh alltid hänvisa till satsen ovan och återigen hävda att han hade rätt. Ifall den nya organisationen inte är framgångsrik kan han göra samma sak, hänvisa till att han minsann skrev så här redan i november. Den här journalistiken, att för säkerhets skull alltid ta parti för båda sidorna eftersom man inte vågar sätta ned foten, är jag inte någon stor beundrare av.


About this entry