Eftertexterna på Olympia

När filmen är slut ges tillfälle att tänka, begrunda. Vad har jag upplevt de här 90 minuterna, hur känns det? Eller mer konkret uttryckt – var det en bra film eller inte och vad ville den berätta?

 

Håller på att skriva en kulturtext om ”The End”, då allting tystnar och duken blir svart. Det är oundvikligt att inte samtidigt fundera på hur det kommer kännas på Olympia vid halvfyra-tiden idag. Under hela säsongen har det funnits en tanke på livlina, att det kommer en chans till: att man bara drar ett nytt djupt andetag och suckar högt, återigen. Nu blir det inte fler. Halv fyra är hoppet svalt och dom förkunnas. Eftertexterna rullar i oss när bollen får sin slutliga vila på Olympias fuktiga, kalla gräs sent i november.

Jag var i Göteborg när HIF vann guld för några år sedan. Jag var i Göteborg när HIF vann guldet för 16 år sedan. Jag var på Örjans Vall när HIF gjorde comeback i allsvenskan för 23 år sedan. Jag upplevde minst två, tre misslyckade kval och avslitna livlinor under åren i de lägre serierna. Jag satt och lyssnade på radiosporten tillsammans med pappa den dagen HIF åkte ur allsvenskan i Åtvidaberg och MFF missade guldet på grund av att John Hedin gjorde sin livs match på Stadion.  Jag tycker jag har sett hela filmen under de här 48 åren….

 

Det vore hemskt olyckligt i fall HIF åker ur allsvenskan. Vanligtvis försöker jag se positiva saker även i elände men inte idag – idag är allting svartvitt, eller rött och blått för att nu färglägga traumat i mitt huvud.

 

Jag är lite orolig över att HIF eventuellt ställer upp med så många halvskadade spelare. Peter Larsson var  farligare för HIF än för HBK i torsdags och en annan ärrad gubbe Micke Dahlberg såg ut som en stand-in för sig själv. Jag oroar mig, fan även jag är halvskadad men jag vet inte om oron är befogad, bara att jag måste ta den på allvar, måste dribbla lite med nerverna för att hålla dem sysselsatta – sätta hög press på existensen.

 

Det biosvarta mörkret ger sig av. Det ljusnar långsamt, långsammare än vanligt tycker jag. Som om mörkret faktiskt tvekade ifall vi verkligen var förberedda på den här söndagen.  Ändå bär skådespelet utanför fönstret på ett löfte, det är en lovande dag. Det här dygnet har talang och nu ska det bli fullkomligt och minnesvärt genom att vi styr ödet och de elva rödklädda unga männen med våra röster och känslor. Det blir ljust även i dag.

 

 

 

 


About this entry