Opersonlig självbiografi

skarmavbild-2016-11-22-kl-19-03-37Äntligen dunkar den ned på dörrmattan. ”Pang”, säger det när Stefan Schwarz återuppstår i litterär form. ”De kallade mig Gud” ( Lava förlag).

 

Har verkligen sett fram emot den här boken eftersom Stefan var en sådan speciell fotbollskaraktär, och malmöit. Jag har sett honom i hundratals matcher: han som aldrig höll igen, som var väldigt teknisk men ofta fick rollen av ren destruktiv balansspelare. Han som alltid var rak, ärlig, stenhård men tystlåten – nu  ska han äntligen berätta om sitt fotbollsliv och jag har längtat.

 

Jag blir misstänksam redan när någon medförfattaren inte anges på försättsbladet, blott en redaktör och två namn i ”projektledningen”.  I fall nu Stefan verkligen skrivit själv så är det så anmärkningsvärt att det borde självklart tas upp i texten. I annat fall känns det oseriöst men ganska logiskt att man inte tycker det spelar någon roll vem som skrivit en bok eftersom texten tyvärr inte verkar vara huvudsaken, i den här boken. Mitt intryck är att det enda viktiga verkar ha varit att ge ut en bok med den titeln och namnet Stefan Schwarz. Innehållet, och hur det formulerats är sekundärt, om ens det. Innehållet är en förlorad andraboll.

 

Efter försättsbladet  kommer bokens enda ljusglimt – än så länge. Mats Olssons förord är inte långt men bra och roligt.

 

Tyvärr känns boken, efter drygt en tredjedel, som om jag läst en LL-version av Stefans liv. LästLäst är inget beröm i det här sammanhanget. Boken är raka motsatsen till Stefans egen karaktär på planen. Berättelsen joggar försiktigt omkring på mittplan, undviker alla närkamper, hälsar vänligt på alla namn ( många laguppställningar) och bollen befinner sig ständigt väldigt långt från Stefan. Det känns konstigt speciellt som det i hans eget förord står att han väntat med att vara personlig och avslöja saker tidigare men nu ska det vara fritt blås.

 

Boken om Stefan Schwarz skriven Stefan Schwarz saknar såväl känslor, personlighet som detaljer. Jag begär inga avslöjanden eller hemligheter – bara något intressant, något personligt.

 

Det finns ett kapitel långt in i boken som handlar om hur familjen blir rånad i sitt hem i Portugal för några år sedan. Den har känslor och en del detaljer men jag är tyvärr inte så intresserad av exakt hur det rånet gick till, det är inte därför jag är nyfiken på Stefan Schwarz.

 

Ta exempel landslagsdebuten, som är ett förkapitel till VM 1994. Det står inte men jag förmodar att det börjar med 1990, på en vinterturné (står inte heller). Det står att Olle Nordin kallar till sig honom i andra halvlek och säger att  att han ska spela vänsterback och att Stefan blir förvånad men att han alltid spelar där tränaren vill. På de 50-60 sidorna innan dess har det inte stått ett ord om Stefans positioner i laget. Jag blir mer förvånad än Stefan i boken.

 

Sedan kommer han in gör mål frispark  och gör likadant i nästa match eftersom han i sin första match i startelvan  snor en frispark från Peter Larsson – WOW tänker man, äntligen lite dramatik men istället står det att han slår den i mål (inte hur det går till). Inget om känslorna före, eventuellt under, vad han tänkte, vad som fick honom att sno den eller hur Peter Larsson reagerar. Inget om något efterspel – nada.

 

VM 1990  – här måste finnas några bra stories, i alla fall om Medford och från omklädningsrummet efter Costa Rica, tänker jag.

 

Nej, inget. Vi får reda på att han tyckte Olle Nordin var en bra tränare. Inte i detalj varför Olle Nordin var en bra tränare, bara att han var det. Misstagen var sånt som händer och Stefan Schwarz förklaring till hela VM-insatsens fiaskostämpel var att flera icke namngivna spelare var lite mätta och trötta. Berättelsen bara joggar vidare genom Stefan Schwarz liv i korta satser, identiskt långa kapitel samt helt befriad från analys, känslor och detaljer. Det är som att titta på en oändligt massa fotografer som samtliga saknar skärpa.

 

Jag ska inte skylla på någon, jag tror inte det är någon idé men det är en av de mest meningslösa vuxenböcker jag över huvud taget läst. Det gör mig lite ledsen att bedöma dissa en bok om/av någon jag tycker så mycket om.


About this entry