”På gator röa och blå”

Många i Malmö frågade mig varför jag gick omkring med en HIF-halsduk under måndagen. Många på Kockum Fritid undrade varför jag bar HIF-tröjan när jag tränade?

 

Hade de redan glömt vad som hände för 16 år sedan? När MFF åkte ut och då nästan allting var likadant som det är för HIF nu. En halvny stadion, inga pengar, nästan enbart mindre bra spelare, en liten supporterfalang som skämde ut sig.

 

Det var väl samma år som HIF spelade i Champions League och vi sportjournalister från Malmö mötte journalisterna från någon av de besökande utländska lagen. Jag fick låna 15 HIF-tröjor och trots stränga påpekanden om lån fick jag bara fick tillbaka 10. Först efter direkta hot återfick jag fyra av de fem som genuint malmöitiska sportjournalister, musiker och författare hade ”fått med sig”. Jag tror inte de skulle ha burit de tröjorna idag.

 

HIF-tröjan är min, jag har två alldeles egna var av en är Kenneth Storviks gamla. Jag är med Ekelöfs ord inte en del i denna klubb men HIF är en del av mig. Det är inte alltid med glädje men jag har ett ansvar för den här relationen, ett ansvar för min egen historia och mina minnens konsekvenser. Det är också mitt lag, på mina speciella villkor. Inte de maskerades, inte de bengaltändande fubbikarnas, inte alla dessa helsingborgska haters villkor utan det är min och HIF:s tröja. Är det någon gång jag bär tröjan med stolthet är det just nu när jag borde vara mindre stolt över den  – så kan alla andra plocka fram sina tröjor när HIF vinner SM-guld om fyra, fem år.


About this entry