En modig vinnarskalle till handbollstränare

Det är häftigt och modigt att Ljubomir Vranjes är så trygg. Att han, en semi-serbisk idrottsledare från Kortedala tillika kroppsfixerad kortväxt 40-åring, vågar blotta sin svaghet – depressioner som gör att han ibland isolerar sig. Han har utvecklat olika strategier för att ”ta sig upp ur gruvan” så fort som möjligt. Musiken är en, ”ibland öppnar jag en flaska vin”, skriver han. Att en svensk idrottsledare i en stor folkrörelse-sport har modet att skriva något positivt om alkohol är lika modigt som att berätta att man har depressioner.

 

”Jag vill bara vinna” är en spännande bok om ledarskap och just mod. Har följt handbollen dåligt de senaste åren så jag visste inget om Vranjes som tränare. Han verkar ha vunnit en del…  … fast inga tyska mästerskap?

 

En förklaring är att han utnyttjar det bästa ur två idrottskulturer och som tränare behållit vinnarskallen – inför varje match gör han 300 push ups, 50 burpees, 100 knäböj och ett 7 minuters magprogram. När 166 cm ”Ljubo”  går mot bänken har han redan vunnit matchen, rent fysiskt. Efter matchen sitter han gärna högst upp på läktaren och tänker ensam igenom vad som hände och hur det hände.  Påminner mig om hur jag alltid vill sitta kvar i biosalongen under eftertexterna och omedelbart analyserar upplevelsen – oavsett hur filmen var.

 

Vad som präglar hans tränaridentitet är noggrannhet i förberedelserna, som matchcoach hans känslor och det viktigaste i hans ledarskap är tydlighet. Alltid så tydlig som möjligt. Ta snacket så fort det går, låt ingenting ligga och gro. Ingenting. Han avslutar t o m boken med en grov antydan om att hans stora mål är att ta Sverige till OS-guld. Fatta, liksom.

 

Han tar upp SWOT och VAK, analysmetoder från näringslivet och idrotten. Extra intressant hur han använder djur och stjärnskådisars namn för att beskriva de olika spelarnas roll i laget, för spelarna, inför säsongen. Att han får spelarna att identifiera sig med t ex en hyena och Bruce Willis genom säsongen och hur han kan plocka fram de symbolerna för att motivera spelare och hela gruppen oavsett omständigheterna. Rollerna är så tydliga att.  Även mentalt handikappade stjärnor fattar dem ögonblickligen.

En annan metod, som jag förmodar han plockat upp från Bengan Johansson, är att hela gruppen går en promenad efter lunch, två timmar före matchen. Och hur man då, på en parkeringsplats eller under en motorvägsviadukt låter spelarna ”leka” anfall- och försvarspositioner som ett rollspel.

 

Svårt att se Messi. Neymar och Suarez göra samma sak timmarna före avspark på lördag, men så har de inte heller läst ”Jag vill bara vinna” ( Roos & Tegnér).

 

 

 


About this entry