Löpandets själ

dsc00710Nästan en folkrörelse men framför allt en kollektiv fotrörelse är Lonesome Runners – en nationell löpargrupp på fb och IRL som tiotusentals gillar aktivt. Deras mål är att springa ensamma, utan hets, utan snack, oartikulerat flåsande är dock accepterat bland breda lager av löparna. I det här sammanhanget är målsättningen endast vägen, aldrig målet.

 

Som påpekas redan i förordet av ”Några varv runt jorden, bara” (Kalla Kulor Förlag) – vi springer långsammare men det innebär bara att vi får springa mer, vilket är själva idéen med det hela.

 

Efter sju långa år vittnar här 52 av dem om de mentala upp- och nedförsbackarna. En del texter är verkligt bra, här finns 52 olika definitioner av ”Runners High” alla är lika gångbara. Som prästen vars sökande efter det annorlunda tar sig rent himmelska uttryck – same, same but different. Nästan alla, överraskande många är kvinnor, vittnar om ett osprunget liv, längtan och existentiell förskingring och hur de sedan i väldigt mogen ålder blir beroende av att löpa, ensamma, tysta med vägen och världen. Att löpandet är ett litet obstinat uppror mot åldrandet och döden.

Är det då en sportbok? Nja, en hybrid kanske. Ingen av de 52 är berömd löpare men dessa motionärer på olika nivåer gör exakta samma sak som de som tränar för att tävla. Det är inte som skiljer sig i motivation, kärlek, avsky och skador från eliten,  dessa backar lutar åt samma håll som för de som kutar milen på 25 minuter eller fullfölje ett maraton under 2.10. I träningen, oavsett vad vi tränar för,  är vi alla ensamma, speciellt Lonesome Runners som verkar här verkar vara löpandet själ på spåren.

 

PS Rörelsen initierades och formuleras  av Fredric Askerup som är göteborgsk journalist, underfundig krönikör och självklart hard core gaisare. Förmodligen föddes hela idén nån eftermiddag på en tröstlös ståplatsläktare – att springa omkring, länge, mållöst, ja närmast planlöst, och slutligen få erfara euforin över att vara tillbaka precis exakt där man började. På så sätt kan jag som litteraturkritiker och fotbollsempatiker uppelva att boken och gruppen Lonesome Runors är en förtäckt hyllning till 0-0 som livsåskådning, till gaismänniskan.

Annonser

About this entry