Donnarumma och positioneringen

Hur stort symbolvärde för Milan är det att ha en ung lovande 17-årig målvakt i ett lag som inte varit så här dåligt på många decennier?

Jag har en kompensationsteori. Jag misstänker att 17-åringen är supportrarnas emotionella snuttefilt. 17-åringen tar död på en del av kritiken genom att ge supportrarna en glimt av en hoppfull framtid – det att man har vad alla säger är en blivande världsmålvakt i laget. Att återuppståndelsens tid, även för ett mediokert Milan, ska komma. Inte att den är så nära men den kommer, Donnarumma ska rädda inte enbart alla avsluten utan även hela klubben.

Jag undrar om inte  även Conte utnyttjar Gianluigi Donnarumma på det här sättet? När han fick chansen i A-landslaget (den yngste i Gli Azzuri sedan 1911) var han ju inte riktigt redo för det. Låg det i bakgrunden ett liknande tänk – att vi har ett halvtaskigt, profillöst landslag och då är det bra att ge landet ett hopp om en gyllene framtid i matcher som inte betyder så mycket resultatmässigt?

 

Även hans nummer tyder på detta – vanligtvis skulle man inte förstärka rollen som ung målvakt men genom att ge honom 99 på ryggen påminner man ständigt alla om att han är född i januari 1999.

Donnarumma står uppenbarligen för framtiden i italiensk fotboll 2016 men han står fel. Helt fel.

Naturligtvis har Donnarumma andra stora brister än positioneringen, fattas bara annat. Spelet med fötterna är självklart inte så utvecklat och det blir intressant att se hur bra bollkontroll den stora kroppen kan ge. Generellt sätt har du sämre känsla ju längre du är. Jag skulle också vilja påstå att storleken, bredden på målvakterna, har betydelse för bollkänslan. Inte lika tydligt, och jag har inga vetenskapliga belägg för det utan det är mer av en stark känsla av att kroppsliga avvikelser påverkar hjärnan – stora breda, tunga målvakter har ännu sämre fötter. Tror jag.

Det Donnarumma är minst bra på, verkar det som, är ändock just positionering. Jag har inte alls sett så mycket av honom men i matchen mot Roma borta hade han två situationer där han båda gångerna stod alltför nära första stolpen. Det ena av dem resulterade i matchens enda mål. När han slänger sig i sin hela, väldiga längd och inte når bollen vet man att han har haft helt fel utgångsposition.

Samtidigt är positionering något som är svårt att lära – för vissa kommer det med ålder för andra blir det ett problem genom hela karriären. Det har med geometri att göra och antingen har du känsla för det eller inte. På gräs kan du alltid fuska och skapa markörer i naturgräset, som ett par extrastolpar, sju, åtta mer ut i straffområdet. Svårare på konstgräs. Förmodligen är konstgräs rena helvetet för målvakter med dålig positionering.

En som definitivt inte har känslan men ändå lyckats hyggligt i karriären är Joe Hart, Torinomålvakten. Han är ju där just nu för att han inte har tillräckligt bra fötter men hans positionering är faktiskt flera klasser sämre än fötterna.

Hart verkar aldrig veta var han har stolparna, trots att han är en världsmålvakt. Man märker det när det kommer överraskande skott från stort avstånd (ca 20-25 meter) som går långt utanför. Hart slänger ändå sig alltid efter dem. Det finns en marginal här, när man skall följa med ett skott fast man vet att det kommer gå utanför. Få målvakter har en så bred marginal som Joe Hart. Jag har ofta sett honom kasta sig efter skott som gått två meter utanför vilket för en målvakt bara är genant, ytterst genant. Men Hart sväljer förtreten för han vet vad det kan innebära att han inte slänger sig.

Numera står han ofta ganska rätt men förmodligen för att han kollar var han har sina vänner – vilket i sin tur naturligtvis påverkar hans spel negativt. Att ständigt behöva flytta blicken i avgörande situationer kostar en tiondel eller två och det kostar i längden insläppta mål.

Donnarumma släppte nästan in en boll så i första halvlek på avslut från 45-50 grader och gjorde det definitivt på det andra där hans förflyttning är alltför långsam, eller snare icke-existerande. Donnarumma har ju en groteskt stor räckvidd men står man fel räcker man ändå inte till.

Det ska bli spännande att följa Donnarumma som, lite  krasst sett, är en av de sämsta målvakterna i Serie A och definitivt i landslaget. Men det beror ju bara på att han är så ung, och att alla förlåter en ung målvakts misstag.  Är det därför så många italiensk lag ger unga, alltför unga, målvakter chansen? Att det är en katolskt inspirerad bortförklarings-modell som alltid accepteras och ger förlåtelse. Lite som Gud offrade sin som på korset och hoppas att han är en bra investering för framtiden – han är ju omtalad och ger många ”likes”  trots att han ännu inte gjort comeback där mellan stolparna.

De unga begåvade italienska målvakterna är nästan den enda anledning till att följa Serie A för närvarande. Ska försöka hålla ett lite öga även på Hart.

Annonser

About this entry