Håkan Ericson och otydligheten

om-vagenI varenda bok jag läser om idrott och ledarskap den här hösten betonas tydligheten. När spelare och idrottstränare och ska bedöma tränare är det detta eller bristen på tydlighet som verkar vara avgörande: Ljubomir Vranjes säger så, Nanne säger så. Conte, Lippi, Guardiola och de andra, t o m Bosse Petersson i TV säger så. Tydligheten skriver jag med små bokstäver eftersom jag tror att versaler har motsatt effekt. Precis som jag tror att de som skriver du, din, vår e t c  med stor begynnelsebokstav inte förmår att uttrycka sitt ledarskap i text. Med andra ord ska vi vara tydliga men inte övertydliga.

 

Ska man försöka vara tydlig är det olyckligt att på omslaget av en bok om ledarskap och idrottstränare  ”OM- VÄGEN till EM guldet”  (av Håkan Wallenius  & Håkan Ericson Buena Vida förlag)  ha två bilder vilka båda är suddiga. Det är olyckligt att titel möjlighetvis är en ordlek eller bara något annat dunkelt tänkt som aldrig riktigt framgår i boken. Enligt det som kallas ”för-råd” istället för guruns ”förord” menar den relative ungdomsledaren Håkan Ericson att titeln lika gärna kan läsas ”OMVÄGEN”.

 

Finns det överhuvudtaget något mer otydligt än ordlekar och visst är det ett bindestreck mellan OM och VÄGEN. Eller är ledordet ”OM” och i så fall varför? Jo varje kapitel börjar visserligen med ordet ”Om” också följer t ex ”matchen mot Portugal” men ”om” är ett fullkomligt överflödigt, tvetydigt ord i det fallet. SÅ vad betyder ”om”?

 

Och vad menas med EM guldet? Syftar Håkan på EM-guldet?

 

Ifall jag var taskig skulle jag sluta recensionen med att här konstatera att detta förmodligen är en av världens mest misslyckade omslag. Med detta sagt bör påpekas att en annan av förlagets titlar, ”Mental hälsa”, är väldigt snygg, tydlig och funktionell så nåt gick uppenbarligen helt fel med ”Håkan”. Dessutom är jag inte taskigt.

 

Jag finner Håkan Ericson sympatisk, på en av bokens fyra första bilder (alla porträttbilder och alla suddiga) kramar han sin guru och mannen bakom det program som Håkan använder sig av för att stressa av. Ett väldigt kritiserat program för övrigt. Men han kramas offentligt –det är fint. Det påminner om Torbjörn Nilsson, en annan ödmjuk svensk fotbollstränare med begränsade framgångar som skriver böcker om ledarskap och taktik.

 

Framförallt har Håkan varit ledare för ett svenskt herr/ungdomslag som vunnit ett stor mästerskap. Det är inte det enda landslag som vunnit guld sedan 1948 vilket Håkan påstår men ja, detta är förmodligen en ledarskapsbok om pojkar för män. Jag störs inte heller så mycket av att berättarrösten ständigt växlar. Ofta berättar medförfattaren som Håkans röst, ibland refereras till Ericson i tredje person, ibland är det Håkan Ericson själv. Känns både splittrat och otydligt men jag envisas faktiskt med att Håkan Ericson är en spännande ledare och att boken har stora förtjänster bara man blundar lite emellanåt.

 

En av de intressanta sakerna är att Håkan misslyckats så kapitalt på klubbnivå. Han går inte närmare in på det i boken men när hans gamla kompis ser till att han får jobb på förbundet så kallar Håkan det ”Ödesgudinnans” förtjänst…   …känns inte heller så där otroligt övertygande i just det här sammanhanget.

,

Trots detta, boken är intressant. Håkan berättar om hur han motiverar, lär ut, leder, lär sig. Boken innehåller flera illustrationer av taktik, pilar och positioner. Plus en hel del statistik och böcker med fräsch statistik jag kan bara inte dissa. På sanning.

 

Dessutom vågar Håkan skriva lite om konflikten med den petande Simon Thern. Här antyds en ganska ordentligt kollision där Thern vägrar följa Håkans regler och direktiv och öppet, trotsigt bryter mot de. Kanske är det Simon som låg bakom uppgifterna att Håkan inte var omtyckt av spelarna som förlorade mot Italien i EM-kvalets playoffmatch 2012? Håkan skriver att det var helt grundlöst och han försökt efterforska källa och uppgiftslämnare men misslyckats. Samtidigt betonar han att alla spelare uttryckts sitt stöd för honom och varit positiva till hans ledarskap även om de just inte tog till sig Håkans program ”HRV-balans”.

 

Lite syrligt konstaterar Håkan att det ska bli spännande att se hur det kommer gå för Simon och de andra i ”Värnamoskolan” framöver och antyder att han kanske inte är fullt så ödmjuk och förlåtande han vill framstå som.

 

Själv kommer jag med spänning följa Håkans fortsatta karriär. Efter OS måste vi kanske fråga oss om ”EM guldet” var en ”One Hit Wonder”, en Ödesgudinnans positiva gest i en tränarkarriär som i övrigt enbart innehåller misslyckanden? Om han kan upprepa bedriften i sommarens U21-slutspel? Är 21-åriga pojkar och Håkan Ericson den perfekta combon precis som Torbjörn Nilsson haft vissa framgångar i tjejfotbollen?

 

 

 

Annonser

About this entry