Pirlo en mobbare

dsc00797Andrea Pirlo så som han framställs i den fiktiva självbiografin ”Att spela är att tänka” av Andrea Pirlo och Alessandro Alciato (Pintxo) är framförallt väldigt italiensk. Det betonas väldigt ofta, stoltheten över att vara italienare, över att spela i Gli Azziuri, stoltheten över att detta land kan skapa så stora genier och fantastiska viner.  Det enda jag väl saknar i det perspektivet i boken är att Pirlo lovsjunger maten och operan. Så har han problem med maten? Har han problem med hörseln? Har de många tränare som skrikit i hans öron i omklädningsrummen satt sina spår – i trumhinnorna?

 

I Juventus svor Conte ofta och högt, i omklädningsrummet. Trots att Pirlo påpekar att den nuvarande managern i Chelsea är djupt religiös.  Pirlo ångrar t o m sin placering mellan Buffon och dörren i omklädningsrummet för det var där hårtorken ven som allra värst. Liksom Lippi. Skrikande, skällande, gapande och likt en nostalgisk internatskoleelev verkar Pirlo nästan uppskatta det där brutala, gapandet, hoten – de icke omsatta hoten. För att de är genier? För att det enbart är vinna som gäller och vokalt våld skapar en vinnarkultur?

 

Pirlo (Roy kallade honom alltid av misstag för Pirla, det vill säga ”idiot”) framstår i boken som en motvillig världsstjärna. Han är bara en enkel italiensk kille som råkar vara bra på fotboll. Dock ej så bra så att han vinner några individuella utmärkelser, utanför Italien. Bilden av superstjärnan verkar många fotbollssupportrar dela. Dock ej sportchefer utanför Italien. Jo, ett kapitel handlar om hans vänskap med Guardiola och hur denne försöker värva  honom till Barça samtdigt som Zlatan försöker göra sig omöjlig i klubben för att gå motsatta vägen. Men annars – var han så himla bra, egentligen?  Är han inte enbart en italiensk världsstjärna i en tid då det absolut inte finns några andra, under 33 års ålder och som antingen sparkar på allt eller får ta med händer?

 

Just Zlatan dissas indirekt i boken eftersom Pirlo helt utan anledning berättar att svensken och en annan milanspelare slogs på träningen. Andra som dissa är Klaas Jan Huntelaar och Rino Gattuso. Holländarens namn kommer ofta upp som ett exempel på Milans sammanbrott men är säkert också ett slags bistert hån och hämnd. För Milan valde att släppa Pirlo och köpa Huntelaar. Något Pirlo uppenbarligen inte alls har glömt.

 

Den som dock dissas, hånas och förlöjligas i flera kapitel är Gattuso, som t o m kallas ”tettore” vilket är ett mycket nedlåtande ord om folk från Syditalien. Många skönor och historier handlar om hur de retar ”Rino” (Norhörningen) till vansinne. Pirlo tycker det är viktigt, att förlöjliga och mobba Gattuso samtidigt som han är noga med att påpeka att allting var ju ett skämt, exakt så som alla mobbare gör. Detta är ett obehagligt drag jag inte gillar med en i övrigt väldigt underhållande, välskriven  och frispråkig biografi. Men just mobbandet och hur många recensenter och läsare världen över tycker det är ok att mobba Gattuso – kanske för att han var så stenhård och galen och att det då rättfärdigar mobbandet av honom?

 

Ps Kapitlet om vidskeplighet är ganska fantastiskt. Antonio Conte kysser radband, biblar, krucifix och samtliga andra katolska symboler han kommer åt inför varje match men har förbjudit alla ”hedniska” inför-match-processer. Som om Pippo Inzaghi som hade massor av ritualer –bland annat ett vilt bajsande minuterna för varje inmarsch, på sår Pirlo. Eller att han bara åt barnkex och  paket han han alltid hade med i omklädningsrummet alltid måste ha kvar två kex på botten för att bevara balansen mellan två himlakroppar. Det fanns ett samband mellan kexen och två speciella planeter varav jorden var en. Pippo var också skofestischist – vilket alla anfallare enligt Pirlo är.

 

Är det sant, eller är det bara en massa överdrifter? Precis som med italiensk mat och opera, precis som en tacklad italiensk fotbollsspelare kanske verkligen är tacklad eller bara slänger sig för att förstärka sin offerroll: sant eller falskt, på riktigt eller bara spelat? Men jo, det är klart att jag gillar boken fast den emellanåt är pubertal. Jag gillar boken  betydligt mer än jag gillar Pirlo.

 

 

 

 

Annonser

About this entry