Håkan Ericson och otydligheten del 2

I dag avslöjas att U21-landslagets så hyllade ledare Håkan Ericson inte får förnyat förtroende. För alla de som tror att ett mästarlags tränare också måste vara bra är det här naturligtvis en käftsmäll, fullt jämförbart med alla MFF-are och lokala sportjournalister som oreserverat hyllade Allan Kuhn veckorna innan han fick sparken.

Så varför får inte Håkan Ericson fortsatt förtroende att leda U21-landslaget, de regerande mästarna? Trots att han så önskat? Trots att han tokhyllats i media?

Det första många skulle tänka på är att han ville göra karriär och träna ett framgångsrikt seniorlag på klubbnivå nu när han trots medias spekulationer inte fick ta över herrarnas A-landslaget- han har ju aldrig gjort det, trots åtta klubblagsförsök. Jag tror inte det är en fråga om pengar. Jag har aldrig, tillskillnad från vetskapen om hur en del av hans tränarkollegor resonerar, uppfattat Håkan som girig.

Så det handlar troligtvis om att avigsidor med hans ledarskap och att det inte anses som lika framgångsrikt som mediebilden av det. Att det är förra EM som utgör undantaget och inte resten av karriären? Samtidigt har faktiskt den senaste upplagan av U21 imponerat betydligt mer än vad den förra gjorde. Då tyckte jag man hade oerhörd tur – inte enbart i slutspelet utan framförallt på vägen dit. Man blev t ex helt utspelade av Polen då man använde fel spelare och fel taktik. Och hur är det egentligen med affären Simon Thern – spelaren som inte fick vara med för att han kritiserade Håkan Ericson?

Många frågor, mycket otydlighet. Detta ledarmässiga dis präglar även framtiden.

Låt oss hoppas att Håkan och landslaget gör det lika bra som i förra slutspelet och att Håkan inte skyller ett eventuellt tillkortakommande på förbundet. För ska sanningen fram så är den här upplagan betydligt mycket bättre än den förra, guldfärgade. Det vore också spännande ifall Håkan och spelarna tar ett nytt guld – då får förbundet svårt att ITNE ompröva dagens beslut.

 

Annonser

About this entry