Ingemar – Fuskaren?

stenmarkhasseÅrets i särklass sämsta sportbok är ”Stenmark – Mästaren”, utgiven på Sportförlaget. Hur blir man sist, och sämst, med inslag av vad som enbart kan beskrivas som publicistiskt och upphovsrättsligt fusk?

 

Ja, det är knappast Ingemars fel. Han gör så gott han kan och har skrivit ned några summariska berättelser som är med, troligtvis oredigerade. Inte så bra eller nytt men det känns åtminstone autentiskt. Han har släppt till en massa barndomsbilder vilket faktiskt är fotobokens enda lilla behållning (tillsammans med omslagsbilden). Här bland suddiga barndomsfoton kan finnas något som eventuellt inte publicerats tidigare – som bilden på pappa Eriks gamla Porsche 356, James Dean-style, vilken överraskar mig. Den totalt poänglösa berättelsen om Porschen och hederliga samer förstår jag dock inte alls, fast jag inte läst den tidigare. Är den med för att dissa dem, har Ingemar något otalt med samer?

 

Skriver fotobok här för man bör vara ärlig med begreppen när bilder står för cirka 90 procent av bokens innehåll. Förutom ungdomsbilderna får vi cirka 10 uppslag  (d vs 20 sidor) på medaljer i närbild. Minst lika många uppslag med vykortsbilder av Tärnabys natur. Jag räknar till cirka 60 sidor med rena porträttbilder av Ingemar plus en hel del helt mindre intressanta bilder stort uppslagna, till exempel på 4/5-dels uppslag med en gammal svartvit bild på Elans fabriksbyggnad i Jugoslavien, WOW!  Visst är det detta exakt det ni eller någon vän längtat efter att få i julklapp?

 

Texten då, det är trots allt av förlaget klassificerat som en bok att läsa, inte i första hand titta i.  Hasse Andersson skriver som vanligt, d v s oengagerat, utan närvaro  och på dålig svenska. Vad värre är: han har ”lånat” ett helt kapitel från Sune Sylvéns bok om Bragdguldmedaljörerna. Lånat utan att fråga Svenska Dagbladets förre sportchef och bara avslutat texten med att kalla det citat.

 

Sune är inte intresserad av att stämma Sportförlaget men att låna hela kapitel är absolut inte en del av citaträtten. Det hade kanske inte varit hela världen ifall det var ett missförstånd eller misstag men Sportförlaget hade gjort liknande saker förut – när deras författare lånat hela stycken eller citerat massor av sidor och text från andras böcker utan att ens fråga om lov, än mindre ersätta den riktige författaren. Jag vet inte om Sportförlaget har satt detta i system för jag läser/tittar inte i alla deras böcker men det är djupt oetiskt och oseriöst. Det kan motsvaras av ifall Ingemar medvetet grenslat ett par portar och sedan blånekat och hävdat att han genomfört ett korrekt åk. Synd att Sportförlagets ”fusk” på detta sätt smutsar ned en stor mästares namn och minnen, en mästare som dessutom alltid själv stod för ”fair play” och orubbligt sportsmanchip.

 

Ps Boken kostar ca 300:- och det verkar inte som om Ingemar här gör som stora mästare brukar göra vad gäller den här sortens böcker – att delar eller hela vinsten går till ungdomsidrott eller andra behjärtansvärda ändamål. Stenmark – Mästaren är en bok som enbart verkar ha kommit till för att upphovsmännen ska tjäna så mycket pengar som möjligt. Vilket känns motsägelsefullt med tanke på att de många bilderna av den jättelika, luxuösa villan med sjötomt och brygga i Vaxholm – de tyder inte direkt på att Ingemar har det knapert ställt och skulle behöva maxa profiten på sina egna minnen.

Annonser

About this entry